En riktigt mysig höstdag. Det är vad det har varit idag. Idag har jag dragit ner medelåldern rejält hahah. Lollo och Kristina har varit där på lunch, och jag var basically tvungen att vara med för det var mina pianon (om man får säga så) som hade kommit för att stämma. Men jag hade ju ändå inget att för mig så jag klagar inte. Jag vet ju att han är lite introvert, men idag har jag pratat mer med honom än vad jag tror jag någonsin gjort sammanlagt. Han har lärt mig mycket om pianon.
Men egentligen var det inte det jag hade på hjärtat. Det var något helt annat som fick mig att känna att jag skulle behöva skriva lite. Det känns som att mina vänner långsamt börjar tappa intresset i mig. Det känns som att det alltid är jag som söker kontakt nu mera, men de känns bara lite halvt intresserade. Såklart söker de kontakt med, men det känns inte på samma sätt som förr. Det känns tillgjort. Våra konversationer börjar bli torrare. De känns inte lika glada att se mig längre. Jag vet inte ifall jag bara har gått och blivit uppmärksamhetskåt och avundsjuk nu när alla skaffar egna liv, men borde jag verkligen känna såhär ifall det inte låg någon liten sanning i det? Det känns som att alla mina gamla relationer har blivit annorlunda och inte lika effortless. Jag vet inte, jag kanske bara inbillar mig för att jag är rädd för att glömmas bort eller lämnad utanför. Inte av just dem utan av ALLA, men det är när det angår dem som jag blir lite extra orolig.
När jag nu kände såhär så hjälpte det ju inte direkt på traven att det tydligen var en fest jag jag inte blev bjuden till. Med en massa folk från min gamla skola och klass som jag trodde ändå tyckte on mig, en massa tjejer från min nya klass, och dessutom Alva. Jag förstår att det kanske inte direkt kom naturligt att bjuda mig, men känner mig ändå lite left out. Är jag verkligen så osynlig?
