VAD ska jag göra. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga för att trösta henne. Inget jag säger verkar bita och jag vet samtidigt inte om några av mina ord är rätt.
I fredags var det kg-fest igen, denna gången med neontema. Jag hade skitkul hela kvällen, drack inte ens för mycket och skötte allting väldigt bra. Det trodde jag var fallet för Lisa också. Som vanligt kom vi ifrån brann ganska mycket under festens gång, men när jag såg henne var som helst söndergråten och förtvivlad av olika anledningar. Dels att hon hade hånglat med en kille som tydligen hade flickvän men hon pratade också om att hon alltid kände sig ledsen. Jag som känner Lisa tog dock inte så allvarligt på detta. Vi båda var fulla och att Lisa gråter under the influence är ju ingenting som direkt är ovanligt. Kvällen fortsatte och när vi rörde oss hemåt och sedan kom hem till henne verkade hon fortfarande väldigt glad. Vi snackade mycket om kvällens bravader. Jag hade strulat och dansat med någon random kille i 3:an och Lisa hade gjort det med Latte och sen sedan gått ner på toan med honom. De var båda hur fulla som helt, de låg inte med lite andra saker skedde. När Lisa berättade detta för mig verkade hon inte alls så upprörd eller förstörd, o h när vi kom hem till henne kunde vi till och med driva lite om det med glimten i ögat. Om hur dåligt det var och att han inte hade rätt till att gå runt med sån big dick energy. Men sen gick det nerför.
När vi skulle sova började hon gråta massor och få panik. Hon verkade verkligen börja ångra sig och sa att hon knappt kom ihåg någonting. Han la ut något sin story något i stil med att han hade haft ihop det med en tjej men han kunde inte få upp den, och vems fel det var. Lisa får totalpanik. Hon är skiträdd över att han ska sprida rykten om henne till hela skolan. Hon säger att hon inte ens minns om hon sa ja eller nej, hon var för full. Hon sa att hon var med på att hångla med honom o sen bara blev det andra. Hon sa att hon inte vågade säga nej. Att hon nog hade velat det annars. Men hon minns inte om hon ens sa nåt, om hon var med på det eller inte. Jag hade ju inte förstått innan att det var så illa. Så jag frågade henne hon hon blev våldtagen. Hon sa att hon inte visste.
Sedan dess har hon mått skit. Idag är det söndag och hon har gråtit nästan konstant. Speciellt jag och saga har verkligen varit med henne så mycket vi kan och pratat och pratat i flera timmar. Det är så SVÅRT för mig att veta vad jag ska göra, känna eller tänka. Det är så jävla svårt att veta när man inte ens vet vad som hände. Var det verkligen ett övergrepp eller var det inte alls så? Borde jag hata honom med allt jag är? De båda var ju fulla. Samtidigt knäppte han upp byxorna och letade sig in i trosorna på en tjej som var så full att hon satt helt ihopsjunken på toalettstolen. Jag vill inte låta som en besvikelse för feminismen men det kan ju ha varit så att hon inte sa nej, och hon vet ju inte heller själv hon hon var med och tog initiativet. JAG VET INTE VAD JAG SKA TÄNKA.
Det känns också på nåt sätt som att vi har förstorat det, saga och jag. Det var ju jag som först nämnde ordet våldtäkt, och hon sa senare till mig att hon inte hade tänkt så förens jag sa det. Det känns nästan som att det var vi som bankade in det i huvudet på henne. För ingen av oss hade nån aning om hur vi skulle hantera detta. Det ända jag visste var hur jag kunde tänka mig att man hanterar en våldtäkt. Jag vet inte hur man hanterar att min närmaste vän och en annan av mina tidigare vänner gjorde en del saker inne på en toa på en fest när båda var fulla och sen minns hon ingenting och vet inte om hon sa ja eller nej eller inget alls. Så vi sa bara det som vi gissade att man borde säger när nåt sånt händer, och jag vet inte alls om det var bra eller om det bara gjorde saker och ting värre.
Imorgon är det skola och vi får se hur det går. Förhoppningsvis är allt det här bara så jävla mycket just nu för vi har hamnat som i en bubbla under helgen där allt hon har kunnat tänka på är det för vi har inte haft något annat för oss. Förhoppningsvis blir det nästan som vanligt när vi får komma tillbaka till vardagslivet och bli lite upptagna av andra saker och få lite perspektiv.
