Och så blev det återigen december. Att året susat förbi
Sen skrev jag aldrig klart den meningen lol. Jag tror jag hade tänkt att skriva nåt i stil med att det här året har gått på ungefär en sekund och jag inte kan fatta att det snart är nyår igen. Jag hade nog säkert också tänkt nämna att jag har bläddrat tillbaka och läst om mina förväntningar inför året och inte riktigt vetat om jag borde skratta åt hur långt ifrån allt det det här året blev eller bli lite sentimental när jag märker att mitt år som 17 blev mer som en smått odramatisk men ändå sorglig apokalyptisk film. Även fast det inte alls blev som jag hade planerat och hoppats och det nästan känns som att jag står och stampar på precis samma ställe som förra december så ska jag inte klaga. Jag, min familj och mina vänner mår bra, allt annat har jag tid för under resten av livet.
För att byta spår (men vi är fortfarande kvar på det lite läskiga ska-jag-gråta-eller-vara-glad-spåret) så väntar en stor dag imorgon. Vilgot FLYTTAR. Överger Norrköping. Lämnar mig här. Väskorna, släpet och bilarna är packade och imorgon bär det av mot Åre. Jag tror inte riktigt jag har fattat det och det tror jag heller inte jag kommer göra förens vi kommer hem på söndag. Jag har aldrig behövt sakna honom då vi aldrig varit ifrån varandra mer än 2 veckor så jag är inte riktigt beredd på hur det kommer kännas. Jobbigt tror jag, tyvärr. Mamma och pappa kommer ju inte ge mig en lugn stund här hemma så det hjälper ju inte direkt heller. Jag kommer sakna att bara slinka in på hans rum när vi borde sova och sitta och snacka i evigheter om allt. Eller när jag brukar komma o störa när han gibbar. Jag kommer sakna hur han kommer in i mitt rum utan anledning och pillar på allt och sedan insisterar på att få sätta på någon ny bra låt han har hittat på min högtalare. Jag tror till och med att jag tillslut kommer sakna hur han varje kväll spelar för hög musik i sitt rum så jag får tjata på honom att sänka på sms. Den arbetslösa jäveln. Det kommer till och med kännas konstigt att inte träffa hans kompisar på flera månader, jag är ju så van att träffa gubbsen stup i kvarten.
Det som skrämmer mig mest är att vi tillslut inte kommer make the effort att ta kontakt med varandra. Att man måste ha en anledning att ringa, vad skulle det vara liksom? Jag vill kunna va lite sådär spontant störig som en lillasyster ska va. Men hallå, vi har ju redan planerat in 3 gånger vi ska ses, och han kommer ju faktiskt hem i april. Åre here we come.
