De två senaste veckorna har varit de sämsta på länge. Jag fick mask i magen (som jag bara strödde man hade när man var BARN?!) , mest förödmjukande som har hänt mig. Jag har aldrig känns mig så vidrig.
Dessutom har jag haft ett gigantiskt bråk med Marcus, vårt första riktiga bråk (som ironisk nog föll in på den dagen vi ett år innan träffades för första gången). Det började som en minisak, om vi kunde skjutsa hem Lisa också från festen vi skulle på, men det blev som att den lilla saken gjorde så att bägaren svämmade över. I grund och botten blev det att det handlade om hur olika vi är och hur olika vi ser på saker och ting. Att skjutsa folk, att planera saker i förväg, att veta hur saker ska bli - många punkter. Det brast för mig för att jag kände att i våra små twister som vi hade haft om liknande saker tidigare har det alltid slutat med att det är jag som ska förbättra mig. Det är jag som ska börja planera, det jag jag som ska fråga tidigt, det är jag som ska sluta va spontan, det är jag som ska ändra mig. Och jag fick nog. Marcus har ett stort behov att behöva ha kontroll över sånna här praktiska saker. Jag är säker på att det han upplever är ångest och sånna här saker mig gigantiska för honom. Jag vill underlätta för honom och hjälpa med det jag kan, men jag kan inte alltid kompromissa på hur jag är som person och hur lättsam och spontan jag gillar att vara. Jag tror knappt att Marcus tidigare hade insett hur det blev för mig i hela situationen för han var helt låst i sitt perspektiv och drunknade i sina egna tankar, men det kändes som att den här konflikten hade effekt. Dels att han förstod mig bättre, men också att han faktiskt pratade med sin mamma om att söka hjälp hos en terapeut. Det hela höll på enda från fredagens till söndagen men toppen av allt blev på lördagkvällen på Lisens födelsedagsfest (vi ville inte bråka på festen men det gick inte att ignorera längre). Jag tror nog aldrig att jag har gråtit så mycket under en sammanhängande tid. Trots att det var en ev de mest psykiskt utmattande upplevelserna på längre så var det ändå på nått sett skönt att få rensa luften. Vi pratade verkligen om allt, inte bara det som var grunden till bråket utan om en massa saker som vi känt men kanske inte tagit upp. När vi ändå var igång liksom lol.
Hela året har egentligen inte varit topp. Jag vet inte riktigt varför, men jag har bara känt mig nere. Inte hela tiden såklart, men mer än vanligt. Senaste veckan efter bråket har det blivit värre. Även fast vi inte har nåt otalt längre och allt känns löst så jag har hela tiden tårarna i halsen. Det kanske inte bara är bråket utan kombinationen av det och allt annat här i livet. Vänner, skolstress, framtidsångest, helst inför studenten, mask i magen - u name it.
Jag vet inte vad jag ska göra åt saken men jag orkar inte gråta mig till sömns med en klump i magen eller gråta i bilen till Billy Joel nåt mer. Jag ska hålla ut sista veckan till sportlovet och försöka komma på bättre humör i Åre.
Jag tänker mycket på en sak som Vendela viskade till mig när jag och Marcus skulle lämna festen efter att jag hade gråtit en timme inne på ett rum. "Ella, tappa inte bort dig själv"
