Det är dags för mig att skriva om det här nu. Jag har SÅ många månget tänkt att "det här måste jag skriva om sen när jag kommer hem" men så har känslan gått över jag har har struntat i det. Men jag tror att det kan vara väldigt hälsosamt för mig att få ut mig det.
Jag vet inte ens var jag ska börja, så jag säger det bara rakt ut. Jag känner mig så utanför. That's it. Det händer mig ofta att jag tredje hjulet i en grupp där det inte ens finns någon sådan koppling. Främst när jag är med Lisa och Saga. När vi tre började hänga tillsammans trodde jag bara att det var att Saga var intresserad av att snacka med Lisa för att de var inne i smekmånadsfasen. Men det verkar inte som att den går över. Jag undrar om de ens märker det själva? Ibland funkar vi jättebra som en trio och jag funkar toppen med var och en av dem för sig, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig left out ibland. Det händer ganska ofta att jag får känslan av att de inte ens bjuder in mig i konversationen utan jag bara är en åskådare. Som när de sov hos mig häromdan. Jag erbjöd mig att sova på soffan, och sov därför på andra sidan rummet. Efter att jag lagt mig där borta gjorde knappt en ansats till att få med mig i samtalet, utan låg och pratade på själva hur länge som helst. Såklart hade jag väl kunnat flika in saker och ta mig in själv, men jag visste inte vad jag skulle säga för det kändes inte som det angick mig. Samma sak på bion samma vecka. Vi satt alla tre på rad, men de satt rätt ihop och pratade och skrattade hela filmen utan att knappt se på mig. Jag försöker att fråga och undra vad de skrattade åt för att hänga med, men då fick jag bara den korta förklaringen och så var jag vänd ryggen igen. Ibland kan de till och med göra så när vi ligger alla tre hopklämda i en liten säng. Hur är det ens möjligt att bli utanför då? Tydligen går det. Även fast jag försöker att vara öppen och engagerad så tröttar man tillslut. Och då bara accepterar jag det och sitter där som tredje hjulet med mina egna vänner, även fast det suger. Ska det verkligen vara så?
Jag vet inte hur jag skulle kunna säga det till dem på nåt sätt. Det blev ju lite fel när jag försökte lätta på trycket till Lisa när jag kände liknande med henne och Johanna i skolan. Då kände jag mig inte direkt utfryst, men jag kände mig som en tråkiga personen i gruppen som bara satt med. Jag sa till Lisa att det kändes som att Johanna inte tyckte om mig, iallafall inte på det sättet som dem två tyckte om varandra. Lisa blev bara chockad och fattade ingenting var jag fick det ifrån, och jag kände mig som att jag verkade osäker och uppmärksamhetssökande. Men hur sa man säga det då? "Hej kan ni snälla sluta ha roligt med varandra och ge mig mer uppmärksamhet?" Jag skulle inte tro det. Jag skulle såklart aldrig vilja stå ivägen för någon annans vänskap, ge någon dåligt samvete för att jag inte alltid är centre of attention eller få folk att börja tänka "oj juste nu ska vi ta med Ella i konversationen också så hon inte blir ledsen". Det är bara det att det suger att känna sig osynlig.
Att behöva kämpa för att känna dig delaktig är så ansträngande. Att hela tiden behöva fråga "Vadå? Vad sa ni nu? Vad var det som var kul?". Att fakeskratta även fast man inte riktigt förstod eller hörde skämtet som de sa till varandra bara för att känna att man är med. Man känner sig bara som en börda. Det jobbiga är att fem minuter senare kan hela situationen ha svängt om och det känns bra igen. Det gör att jag aldrig riktigt hinner känna efter vad jag känner. Ena sekunden visar de mig uppskattning och nästa känner mig mig överflödig. Det var därför jag skrev av mig allt här. Så jag lät mig själv känna den här känslan på riktigt så att jag kunde släppa den och gå vidare.
