Hej där min gamla vän, det var då inte igår.
Jag kommer som vanligt hit för att jag har lite problem med att reda ut vad jag egentligen känner. Just nu är det så himla mycket. 1 månad kvar tills jag flyttar. Jag kan fan inte fatta det. TÄNK! Att jag verkligen för det!!! Den rent logistiska biten har varit en riktig pers senaste månaden och det höll nästan på att ta kol på mig, men nu är allt spikat. Jag är så fruktansvärt förväntansfull, taggad och upprymd av tanken. Att få en fresh start; nytt jobb, nya vänner, ny miljö och nya möjligheter. Att få testa mina vingar och flytta hemifrån för första gången!! Det är verkligen skräckblandad förtjusning, det hela. Jag tvekar inte en sekund på att jag borde åka eller att det kommer vara kul, men jag tror inte jag har gett mig själv så mycket utrymme att landa i det hela. Jag är så taggad på allt nytt men tanken på allt som jag lämnar här hemma hugger lite i bröstet. Jag kommer sakna mamma och pappa så otroligt och alla mina vänner med, men elefanten i rummet är ju ändå mr. Ebbeson. Om jag inte hade gått och blivit förälskad så tror jag knappt att jag hade haft så stora svårigheter med att vara hemifrån i 5 månader.
Jag ska erkänna helt ärligt att jag är rädd. Rädd för hur allt kommer att bli. Jag vet att detta ska vara det ultimata testet; att om det är meningen att det ska hålla så ska det hålla för en sådan här sak. Men jag är ändå rädd. Inte rädd för att vi ska göra slut, för det finns inte på världskartan för någon av oss, utan bara rädd för hur det ska bli. Hur kommer det vara mellan oss? Hur kommer vår kemi översättas genom FaceTime? Jag vet ju redan nu att det är helt skilda saker när vi pratar i telefon och när vi ses på riktigt. På telefon kan det nästan bli lite fåordigt utdraget som att vi nästan bara pratar för att det är en vanesak. Vi har inte så mycket att säga. Men det kan ju också bero på att vi redan har berättat allt vad som händer i våra liv för varandra när vi träffas, vilket vi nuförtiden för många gånger i veckan. Jag är bara så rädd att vår gnista inte ska överleva. Men när jag säger så så blir jag genast trött på mig själv för det låter som att jag inte tror att vår kärlek är stark nog för lite distans. Jag blir arg på mig för att jag blir orolig, men jag kan inte rå för det. Det betyder inte att jag inte tror på oss, men jag har aldrig gjort det här innan. Ingen av oss har. Och jag vet inte hur vi kommer att hantera det.
Jag tror att den här rädslan får mig att överanslysera allt. Under helgen nu så har det känns som att vår vibe har varit slightly off och det har fått ångest att hänga över mig som ett åskmoln. Jag har inte kunnat sätta fingret på varför jag har känt mig nerstämd men jag känner på mig att det är något med oss. Vi har umgåtts i tre dagar men har inte haft sex en enda gång trots att det har funnits många chanser, vilket är väldigt ovanligt för oss. Jag vet att jag verkligen inte borde hänga upp mig på en sådan sak, speciellt inte eftersom att han uttryckligen sa att han tyckte att det var så trevligt att vi också bara kunde umgås, men det ger mig ändå en lite konstig känsla. Grejen är att jag inte heller har varit så sugen, så det borde kännas skönt att vi inte känner att vi måste, men jag vet inte vad som är fel på mig. Marcus är den första människan på jorden som någonsin har fått mig att känna mig sexig och det har skapat något märklig behov inom mig att alltid vara desirable. Jag ÄLSKAR våra mysiga oskyldiga kärleksfulla stunder men om han inte ger mig sexuell uppmärksamhet på ett tag så känner jag mig plötsligt så äcklig. Som att om jag inte är så åtråvärd att han knappt han motstå att ha mig hela tiden så är jag inte något att ha. Jag inbillar mig att jag the thirll is over och att jag inte är spännande för honom längre utan bara vardag. Det komiska är att allt det här är i mitt huvud, för i fredags kollade han mig i ögonen när vi stod inne på dansgolvet på puls och ropade sen i mitt öra "jag ska gifta mig med dig". Hur fucked up kan jag vara för att hänga upp mig på att har inte ha velat ha sex med mig under helgen när han bokstavligen har sagt sådana saker och mycket mer till mig under samma dagar? Han påminner mig konstant om att han älskar mig, att han genuint tycker om mitt sällskap när vi bara umgås och att han vill ha en hel framtid med mig. Och jag är ändå ledsen? Jag förstår mig inte på mig själv. Är jag orolig för framtiden och hur allt ska bli och låter det gå ut över oss nu? Eller ser jag en del tecken som är äkta, som visar att vår vibe faktiskt är annorlunda för att han också är rädd? Jag vet inte. Jag vet inget annat än att jag älskar den här mannen så mycket att så fort hans energi ändras det minsta så får jag en klump i magen för att jag vill att vi alltid ska vara lyckliga i alla våra dagar.
Jag vet ingenting om hur framtiden kommer se ut. Jag vet att jag kommer flytta, och jag högst troligt kommer ha otroligt kul där uppe. Jag vet att Marcus kommer vara här hemma och förmodligen ha en del kul han med. Jag vet att jag planerar att fortsätta älska honom och han mig. Även om vi måste göra det med många mil mellan oss. Jag vet att den här redan kommer förändra och utveckla mig på många sätt. Jag kommer växa. Jag kommer lära mig. Det är dags att jag blir kompis med ödet och bara låter mig själv flyta med. Jag kan inte kontrollera det här. Jag måste låta mig själv andas och ta det som det kommer. You've got this Ella🤍
