Helgen börjar lida mot sitt slut, och man kan helt klart säga att den har haft sina toppar och dalar. Vi vann en skön bortamatch, jag har umgåtts med kompisar, och haft mitt första "krök" HAHAHAH. Detta trodde jag aldrig om mig själv för bara ett tag sen, men jag lovar att jag inte är påväg att bli Alkoholist. Det var ändå inte mycket dricka vi hade så vi blev verkligen knappt påverkade, men bara grejen att vi va hemma hos Saga och drack i mjukiskläder är lite lite förvånad över själv måste jag erkänna. Jag blir verkligen äldre i raketfart ju. Jag ska ju till och med på oktoberfest på fredag.
Men som sagt så har senaste dagarna inte direkt varit en dans på rosor. Saga gjorde slut med William, och de båda har varit vrak sedan dess. Båda två har också anförtrott sig väldigt mycket till mig (vilket ändå värmer lite i hjärtat) och det har lett till att jag suttit i ändlösa konversationer och telefonsamtal som inte känts som att de har kommit någon vart. Jag vill verkligen vara den där supersupportive vännen, jag förstår att det här är SKITjobbigt för båda två. Jag tycker också att jag har försökt, men tillslut orkar man inte mer. Det ger mig lite dåligt samvete att erkänna det, men att umgås med saga de senaste dagarna har ärligt talat blivit en stor börda. Det ÄNDA hon pratar om är honom. Vi alla försöker verkligen att få henne på andra tankar men det känns inte som att hon ens försöker själv. Hon bara grottar ner sig i all sin ångest och saknad och ånger och alla känslor det nu är och gör det svårare för sig själv. Vi alla börjar tröttna på att det är det ända vi ska prata om HELA tiden, vi börjar liksom få slut så saker att säga. Vi vill ju bara att hon ska må bra, men just nu vet jag inte vad det innebär att hon ska göra. Som igår när vi var hemma hos henne. Vi andra försökte ha kul, spela musik och dansa, men hon låg bara tyst på golvet. Hon sa knappt ett ord tills hon började cry her eyes out och vi fick avbryta allt för att återigen trösta henne i säkert en timme innan vi kunde försöka höja våra humör igen.
Jag älskar Saga. Jag har ärligt talat blivit ledsen av att vi har glidit isär senaste tiden. Vi träffas ju inte lika ofta med tanke på våra nya vardagssituationer, men när vi väl gör det har det aldrig varit likadant som förr. Det känns som att vi tappade den där speciella connectionen vi hade. Hon har distanserat sig från alla, förutom William. Jag förstår att de är kära och vill umgås maximalt, men hon tog verkligen allt hon hade för givet. Alla vi som har varit hennes närmsta kompisar de senaste åren och alltid funnits precis vid hennes sida han känt oss ganska bortprioriterade och glömda. Nu när de har brytit upp eller iallafall har det väldigt skakigt så förväntar hon sig att vi ska ta hand om henne hela tiden och bära henne genom all hennes smärta som om att ingenting har hänt, och dessutom knappt få något för det tillbaka. Och det är klart vi gör, vi skulle aldrig göra något annat. Men det känns inte så bra att endast bli uppmärksammad när hon är i behov av oss.
Nu när jag ändå är igång så vill jag ventilera av mig ordentligt, för det är väl det man gör i en dagbok? Detta får inte missuppfattas som ett hatbrev mot Saga eller något, men ärligt talat finns det en del saker som jag sedan länge bara lärt mig leva med och det skulle vara skönt att get it of my chest.
Jag hatar att jag inte sätter mig emot henne. Jag vet inte om jag är feg, lat eller bara jävligt konflikträdd men jag gör det bara aldrig. Jag hatar det. Jag tror att jag bara ständigt undviker att hamna på ond fot med henne för att det är så obekvämt. När man sätter sig emot så är hon väldigt bra på att förminska en och det man försöker stå för tills min självsäkerhet har gått upp i rök. Så jag undviker det. Hon har ett väldigt speciellt sätt att claima allting hon vill ha. Hon visar tydligt vad som är hennes. Som att en sån har jag redan så det kan du ju inte köpa, eller jag hade faktiskt redan tänkt köpa en sån så det är helt paxat. Eller jag har en sÅn HiMLa bRa relation med den personen du skulle bara veta, eller den där killen är sÅ snygg, get out of my way. Såklart lite diskret, men fortfarande. Jag hatar att jag inte sätter mig emot det. Jaha men jag hade också funderat på att köpa en sån, och jA han är ju så snygg, jag har tänkt på det länge. Men jag försiktig av mig. Det finns ett exempel som hände igår. Mitt i hennes oförklarliga sorg så kommer små vågor av fuck-Yeah-vibes. Och det är ju i och för sig väldigt bra för att gå vidare, men lite förvirrande.
Det finns en kille som jag har tittat lite extra på i skolan, men jag har tänkt att det är utom mitt räckhåll. Mitt självförtroende räcker inte dit. Jag är inte kär eller så, jag har knappt pratat med honom, och det lilla intrycket jag fått av hans personlighet är jag fortfarande tveksam på. Men jag hatar att jag inte vågade erkänna det jag funderat på när saga igår frågade mig hur han var och om han var snygg i verkligheten. Hon pratade om det som att det som om att han var någon bra att satsa på, och jag vågade inte säga att jag tänkt samma både en och två gånger. Jag låtsades bara typ inte höra frågan. Sa att han brukade ha samma tröja varje dag för att framställa honom i lite dålig dager. Men enligt hennes oskrivna regler har hon nu claimat honom. Om jag skulle erkänna nu i efterhand skulle hon tycka det var lite provocerande för att hon sa det först, och jag bara härmas. Och jag hatar att jag inte vågade där och då.
Om du av nån anledning läser detta Saga: jag hatar dig inte. Vi är lite som syskon, ibland kan du irritera mig så mycket att jag skriver en sån här lång text i min dagbok halv 1 en söndagkväll, men jag tycker om dig ändå.
Godnatt
