Hej där. Jag sitter just nu med tårar påväg ner för kinderna och skriver detta. Idag är det mösspåtagning. Idag börjar studentveckan. Det här är början på slutet. Jag har varit i total förnekelse och inte låtit det verkligen sjunka in att det snart är över. Idag var min sista dag i skolan under hela min skoltid. Jag kommer aldrig mer gå i skolan, universitet är inte samma sak. Jag kommer aldrig mer komma till skolan för att endast sitta o klaga på hur mycket jag har att göra, käka fikabuffé från Ica strömmen och snacka skit med mina vänner. Jag kommer sakna allt - samlingarna i kappan, de trånga luncherna vid de runda borden i stora matsalen, ja till alla långtråkiga föreläsningar. Att gå på gymnasiet är verkligen något helt speciellt. Man lever i någon slags kollektiv stress-misär som för folk samman med varandra och man har ingen tid alls även fast man har all tid i världen. Jag kan verkligen inte fatta att det snart är över, att hänga med sina vänner varje dag. Jag kan se det som en film som spelas framför mig. Alla skratt, alla incidenter, alla tårar, alla panik-plugg-session, alla kramar, allt.
Det har gått alldeles för fort även fast jag ibland har önskar att de skulle vara över. Det här har varit mest händelserika tiden mitt liv. Den bästa tiden. Den tuffaste tiden. Jag har varit med om mycket som har testat mig på sätt som jag aldrig hade kunnat ana. Ibland har jag verkligen varit på botten. Men jag kan ändå se det fina i det fula. De här åren har verkligen format mig till den här personen som jag har blivit. Jag har blivit en stark ung kvinna. Och de vänskaper och relationer som jag har skapat skulle jag inte byta mot någonting i hela världen. Under de här åren har jag fått dussintals nya vänner och jag har blivit störtförälskad. Mycket mer än så kan man inte begära men ändå har jag fått så himla mycket mer.
Framför allt annat så är jag tacksam. Jag vet inte hur jag ska säga det på något annat sätt. Tack för allt.
Vad är det nu igen Buzz Lightyear säger? To infinity and beyond <3
