"Ella"
Jag ligger på hans bröstkorg i min säng.
"Marcus?"
"Jag vet att jag slängde ur mig det på ett mesigt sätt förut. Jag blev bara så nervös ... det är så svårt att säga..." han börjar fumla på orden men jag vet precis vad han menar. Förut hade han aningen plötsligt slängt ur sig "love you" typ i förbifarten när vi pratat, och jag hade inte vetat hur jag skulle reagera. Efter några sekunder viskade jag detsamma knappt hörbart och vi fortsatte utan att gå in på det.
"Jag vet inte om det var för tidigt men vafan det är ju vad jag känner..." vi blir så där nervösa och kramas och mumlar. Ivy med Frank Ocean börjar spela i bakgrunden.
"Perfekt timing" skrattar han.
"Jag älskar dig"
Han sa att han hade varit jätterädd för att säga det. Rädd för att jag skulle bli rädd, eller att jag skulle säga det tillbaka utan att egentligen mena det. När jag sa det tillbaka och berättade att jag också hade funderat på att säga det såg jag hur hans ögon lyste upp. Jag vet inte hur det känns att älska någon, inte på det här sättet. Jag är rätt säker på att jag älskar honom, men jag vet ju egentligen inte vad för känsla det är jag väntar på. Det jag vet är dock att jag blir varm längst in i hjärtat ibland när han säger fina saker, att jag inte kan sluta le som en galning när jag ligger i hans famn och att när jag kramar honom vill jag ha honom så nära att han nästan smälter in i min hud. Om det inte är tecken så vet jag inte vad.
Vi låg kvar i min säng, jag på hans bröst. Jag vet inte riktigt vad som hände, allt svämmade typ över. Ärligt talat vet jag inte om det var glädjetårar eller den andra sorten. Jag har flera gånger innan känt mig så lycklig med honom att jag skulle kunna gråta, och jag tror delvis det var det som hände nu med. Det blev så mycket för mig, att få höra det sådär rätt ut. Att någon älskar mig. Just mig. Det rörde upp massa gamla känslor. Under så lång tid trodde jag att ingen skulle kunna älska mig så. Men nu gjorde han det, helt öppet och ärligt. Även fast jag är på en annan plats med min självkänsla idag och vet att jag förtjänar allt det bästa så kändes det så overkligt. Jag fällde två stillsamma tårar och han märkte det direkt. Han var så gentle med mig och oavsett att jag blottade mina djupast rotade tankar kände jag mig trygg. Det tog ett tag innan jag kunde förmå mig att förklara vad det egentligen var, jag ville inte börja stortjuta eller verka patetiskt eller osäker. Jag kunde heller inte sätta ord på vad jag kände. Jag sa tillslut något i stil med att jag var otroligt lycklig, men att jag aldrig har trott att någon skulle kunna älskar mig. Han sa att han älskade allt från hårstråna på mitt huvud ner till min lilltå. Förklarade hur mycket jag betydde genom att skämta och fick mitt att skratta med tårarna i ögonen.
Lite senare skämdes jag lite och ångrade att jag hade blottat mig så, rädd att det skulle kommit ut fel eller att han missförstod hur jag kände. Men nu i efterhand tror jag att det inte skadade att jag visade mig lite vulnerable. Hörni jag tror jag älskar honom.
