Jag vet inte var jag ska börja med det här. Jag vet inte ens om jag bara har en dålig dag och tvingar mig själv att va ledsen över något eller om jag tycker det här är jobbigt.
Oavsett så vill jag börja med att jag ÄLSKAR mig själv. Så pass mycket att jag ibland känner mig boarderline narcissist; jag beundrar mig själv i spegeln, tänker att alla kollar efter mig på stan för att jag har så coola kläder, tror att alla vill vara min vän för att jag är härlig och jag tycker att jag är unik och cultured och underbar. Jag har med åren byggt upp en orubblig självkänsla och jag kan nu säga allt det där utan att skämmas eller att det känns som att ljuger. Jag har genom hela livet fått massa kärlek från hela min familj och alla mina vänner men ändå inte tagit åt mig av vad de har sagt. Jag valde att bygga upp mig själv, det var inte något som bara hände. Jag gav mig själv den uppskattning och bekräftelse jag inte kände att jag fick någon annanstans ifrån. Jag blev den personen för mig själv som ingen annan verkade vilja vara. Därför känns det helt otroligt att det nu finns någon som uppskattar och uppmärksammar mig på det här viset. Det är så svårt att förklara, jag tror att alla avgudar mig men tanken av att jag skulle vara någons favoritperson eller förstahandsval känns helt orimlig? Jag känner mig idag otroligt stark i mig själv och jag vet att jag inte behöver någon annan eller primater de bekräftelse för att bli komplett. Men allt det här väcker så många gamla känslor i mig. För några år sen skulle tanken av att min kompis skulle försöka winga mig med en kille göra mig panikslagen. Lite smått anxious måste jag säga att det även gjorde mig nu, men på ett hanterbart vis. Förr skulle jag aldrig tillåta att mitt namn skulle nämnas som ett förslag i ett romantiskt syfte, för jag skulle vara övertygad om att de skulle äcklad av tanken. Hela mitt liv har jag mer eller mindre intalar mig själv att ingen någonsin kommer älska mig tillbaka så det är bäst om jag aldrig får känslor för någon, då jag bara skulle förödmjuka mig själv.
Jag på grund att detta skapar orimligt höga standards som en försvarsmekanism. Det är lättare att tänka att jag bara är picky och att en man som inte är som en perfekt inte är värd mig. Om han inte är lika drömmig som karaktärerna som jag kan skapa i mitt huvud är han inte värd att satsa på. Han får inte vara jobbig, inte för ful, inte alls cringe. Måste kunna allt om mina specialintressen, ha snygg klädstil, vara väldigt socialt kompetent och listan fortsätter. Att jag har satt dessa orimligt höga krav kanske har räddat mig från en del regrets, men det kanske också är det som har satt krokben för mig ända fram tills nu.
Och jag känner mig dramatisk som ens ifrågasätter hur han känner när han bokstavligen ringer mig på FaceTime och spelar gitarr till larviga improviserade texter när jag säger att jag är uttråkad eller ledsen bara för att få mig att skratta. Han har alltid varit den som har varit mest framåt när det kommer till att visa affektion, jag är högst upp på hans bästavänlista, han ger mig konstant genuina komplimanger och när vi konstaterade att det var ~official~ skyndade han att berätta för alla sina vänner. Sedan vet jag också att han aldrig någonsin skulle såra mig, han är alldeles för snäll för det. Oavsett vad som händer så tror jag verkligen inte att hans handlingar kommer göra mig illa, han är verkligen inte kapabel till att göra en fluga förnär.
Här sitter jag och funderar på om jag verkligen är kär än eller inte som att det inte är fkn obvious. Jag tänker på honom bokstavligen hela tiden. Jag går över alla små moments vi har haft om och om igen och mitt dagdrömmande distraherar mig i allt jag försöker göra. När vi är med varandra är allt så himla bra och enkelt men jag glömmer lite hur det är emellanåt då vi inte riktigt har samma connection över snap. Dock räcker det bara med att han ringer mig på FaceTime så är minns jag hur det känns i verkligen. Det är bara att ge upp nu, jag är fast.
