Jag vill bara minnas en sak som gjorde mig glad idag. Imorse när jag satt och sminkade mig och pappa kom ner för att säga hejdå sa han "vad fin du är", inte i förbifarten sådär som man gör ibland utan det kändes som att han verkligen menade det. Inte för att mina föräldrar inte brukar ge mig komplimanger, det är jag verkligen bortskämd med, men den här gången kändes det lite extra av någon anledning. Kanske var det för att jag satt där i en gigantisk manströja från myrorna med mitt rosa-blå-brassiga hår uppsatt i en konstig frisyr och outblandad concealer över hela ansiktet. Kanske var det för att jag förstärkte allt det jag vet inte är deras favorit-characteristics. Jag vet egentligen inte men det var bara så oväntat och genuint.
