sexton/sjutton | f.s

1

"Sommaren hos pappa?"

Jag såg förtvivlat på min mamma, som satt mittemot mig vid middagsbordet. På kortsidan satt min bror, Alexander, som genast förstod att en konflikt var på ingång. Hans mun blev ett rakt streck och han suckade.

Mamma suckade också. "Det blir väl kul? Jag och pappa har pratat om det här, och kommit fram till att ni två har umgåtts alldeles för lite de senaste åren. Det är synd." sa hon. Jag höjde ögonbrynen.

"Och nu, tio år senare är det dags att ändra på det?! Vad fan kommer det här ifrån?"

Jag hoppas att hon bara skämtar med mig nu. Hon kan inte bestämma något sånt här utan att ens prata med mig innan! Dessutom tvivlar jag starkt på att mamma skickar iväg mig till min pappa på Värmdö i sommar utan motiv. Det vore väldigt olikt henne.

"Ingenstans! Och jag kommer dessutom vara borta en hel månad i sommar. Jag måste åka till Göteborg med jobbet." sa hon. Jag himlade med ögonen åt henne. Såklart. Jobbet.

"Jag kan väl klara mig själv då! Jag är inte tolv år?"

Mamma stängde ögonen trött, hon ville helst att diskussionen skulle vara över. "Jag kan inte lämna dig ensam i huset en hel månad, Molly! Det fattar du väl själv?"

"Vadå då, litar du inte på mig?" frågade jag, trotsigt, ironiskt nog som en tolvåring.

"Det är inte det som det här handlar om." sa hon stramt.

Min mamma la en slinga av hennes blonda hår bakom hennes öra, aningen frustrerat. Jag pallar inte att hon alltid ska bestämma och planera saker bakom min rygg hela tiden. Jag har inte träffat min pappa sen i julas, då han svängde förbi i en halvtimme för han inte ville stanna kvar och umgås med mamma och hennes stela, rika, dömande sida av släkten.

Och jag förstod honom.

"Vad fan ska jag göra i Grisslinge i två månader?! Jag känner ingen där! Alla mina kompisar är här!" Jag sa 'Grisslinge' med spydig ton, en sån som mamma brukar använda, och genast skämdes jag. Jag har inget emot Grisslinge i sig, men just nu kände jag mig bara otroligt arg på grund av mammas beslut.

"Du kan åka och hälsa på fina vänner här om du vill. Det är bara en bussresa bort. Och nån dag kan Emilia och Wilma säkert åka dit också. Det blir kul!"

"Mm, jätte." muttrade jag sarkastiskt och ställde mig upp. Min tallrik var bara halvtom på sushi, men jag tänkte inte sitta kvar en sekund till.

"Molly." suckade mamma. "Kom tillbaka!" sa hon när jag gick med bestämda steg genom middagsrummet. "Om någon vecka kommer pappa hit, så får vi prata mer om hur det kommer bli."

Jag visste redan 'hur det kommer bli', mamma kommer få sin vilja igenom som alltid.

Jag gick uppför trappan, med arga högljudda steg. Jag förstod att jag betedde mig som en femåring just nu, men ibland har man faktiskt rätt till det. På något sätt måste jag ju uttrycka min ilska.

Min bror Alexander hade snart tagit studenten, och i juni skulle han åka till London för att tillbringa sommaren där. Så han drabbades inte av mammas jävla jobb och planer att skicka iväg mig bort från alla mina kompisar. 
I höst skulle Alex plugga vidare i Uppsala. Fan vad skönt att få dra härifrån från vår skeva familj.

Eller skönast av allt skulle nog vara att slippa mamma.