sexton/sjutton | f.s

2

Veckorna gick, och det blev äntligen Juni månad. Planerna kring pappa och Värmdö hade fortfarande inte ändrats. När mamma hade bestämt sig för någonting var det oftast skrivet i sten.

Pappa kom en kväll och vi pratade om hur allt skulle bli. Om hur allt kändes, om vilket rum jag skulle bo i hemma hos honom och hur vi mådde. Det var konstigt att ha pappa hemma hos oss igen. Mamma var där också, lyssnade flitigt på vår konversation fast hon låtsades laga mat.  Pappa och Alex började såklart snacka fotboll precis efter jag och pappa bestämt hur allt skulle bli. Allt kändes som förut när vi var små.

Jag hade nästan glömt hur härlig och go min pappa var. När mamma och pappa skiljde sig när jag var sju så flyttade han, och mamma behöll den stora villan på Lidingö. Jag och Alexander spenderade då somrarna hos honom istället. Fast ju äldre vi blev, desto längre tid gick det mellan besöken. De senaste åren har vi bara träffats ett par gånger varje år, på födelsedagar, vid jul, och någon gång annars. Vilket var synd, jag älskade min pappa. Han var väldigt olik min mamma. Man brukar säga att motsatser dras till varandra, men i deras fall slutade det bara i ett bombnedslag.

Pappa brukade ringa ungefär en, två gånger per månad, men vi pratade bara ytligheter då. 'Hur mår du, hur går det i skolan'-frågor, typ. Det är jävligt synd att jag tappat kontakten med min pappa.

Under tiden han var hemma hos oss, blev jag mindre skeptisk till idén att spendera sommaren hos honom, och mer positivt inställd.

För trots att det kommer suga att vara mer än en timme bort från alla kompisarna här, så kommer jag ju vara en timme bort från mamma, och det är ju alltid något.

-

"Alltså jag är så himla trött på henne!" suckade jag högt. "Jag älskar ju henne såklart, men hon tänker bara på sig själv. Den enda anledningen varför hon skeppar iväg mig till Grisslinge i sommar är så att hon får huset för sig själv. Som att jag är en jävla börda för henne, typ?"

"Det är klart att du inte är en börda, Molly." sa Wilma, en av mina två bästa vänner. Vi ställde ner våra tallrikar och satte oss ner. Matsalen var full med elever, som alltid, och ljudnivån var hög. "Har du nånsin överlagt att din mamma faktiskt vill att du ska bonda lite med din pappa i sommar, så ni får kontakt igen? Det kanske är den enda anledningen."

Jag fnös till, skeptiskt. "Hon har aldrig brytt sig om min och pappas relation tidigare, så jag tror inte det." Hon fnissade åt mig, och jag skrattade. Jag såg då min och Wilmas andra bästa vän, Emilia, komma gåendes med sin pojkvän, Hugo. Jag vinkade hit dem och de satte sig ner.

"Tja. Hur är det med er då, brudar?" frågade Hugo när han satt sig ner bredvid mig.

"Super." svarade jag.

"Molly deppar fortfarande över att hon skickas iväg till Grisslinge i sommar, mot sin vilja!" ropade Wilma dramatiskt och jag gav henne en trött, dock oseriös blick. 

"Det suger ju ganska mycket, faktiskt." sa Emilia och rynkade näsan. "Men vi får ändå ses typ hela tiden, okej?"

"Absolut." sa jag. "Jag får ta bussen in till stan typ en gång i veckan så jag inte dör av tristess där borta."

"Du kommer ju skaffa dig nya kompisar där, så du kommer skita i oss." retades Emilia.

"Tror du jag kommer dissa er brats för några bönder?" Jag spelade sårad. "Vad tror du om mig?" De skrattade åt mig. "Jag tror jag inte kommer hitta några kompisar där, tyvärr."

"Är du, Molly Arvidsson orolig att du inte kommer hitta kompisar? Skärp dig nu!" hojtade alla vid bordet och Wilma kastade en gurka mot mig men missade tursamt nog.

De hade rätt, jag hade väldigt lätt att skaffa nya kompisar. Jag var väldigt social och pratglad, och hittade alltid någon att prata med. Jag hatade att vara ensam och älskade när saker och ting hände, och tur nog så hade jag hamnat på rätt ställe. Här var det alltid, jämt och ständigt drama, det kunde vara allt från otrohetsskandaler till tjejtjafs och rykten.

Allt drama härikring hände på grund av vad någon sagt till någon annan, som sedan hade sagt ytterligare en sak till någon - och rykten skapades och ingenting var någonsin sant. Nästan aldrig, i alla fall. Väldigt löjligt egentligen, men jag gillade dramat, så jag klagade inte. Så länge jag inte var i centrum av bråket.

Ibland var det svårt att ens hålla koll på vem som bråkade med vem, och vilka som var sams igen. Jag brukade oftast hålla mig utanför, jag håller mig till Emilia och Wilma, samt våra killkompisar, och jag går aldrig in i ett seriöst förhållande. Enligt mig är det bara slöseri med tid.

Flörta gör jag dock gärna, jag tror många killar har känt sig 'lurade' av mig, att jag lekt med deras känslor, vilket verkligen inte är meningen från min sida, alls. Jag bara är sån som person, så jag märker inte ens själv när jag snackar med en kille och 'is leading him on', så att säga.

Hursomhelst, så backar jag alltid undan innan det blir för seriöst.

Det finns dock ett undantag. Någon som jag känner det där pirret i magen för. En väldigt speciell kille... I nuläget i alla fall.