sexton/sjutton | f.s

66

"Glad för deras skull."

Det här händer inte. Jag har lärt mig själv i tio år nu att acceptera att mina föräldrar inte pratar med varandra. Att de hatar varandra.
Och nu, helt plötsligt, så... Dejtar de igen? Och har gjort det hela sommaren?

Det var såklart därför pappa ville ha den här middagen ikväll. Eller? Han sa att han hade något att berätta för mig. Såklart det var så. Och mamma skulle vara här också.

Jag rev av mig mina kläder och gick in i duschen. Där kunde jag i alla fall vara ifred. Jag hörde pappa ropa efter mig på ovanvåningen, men jag svarade inte.

Rop, inget svar.
Rop, inget svar.

"Molly?" Pappa knackade på dörren. Jag öppnade ögonen. "Lever du? Du har varit där inne i femtio minuter nu!"

"Jag är snart klar." muttrade och ställde mig vimmelkantigt upp. Jag hade suttit ner ett bra tag och försökt sluta gråta av frustation, men hade nu istället byggt upp ilska. Väldigt mycket ilska.

"Det är mat om tio minuter!"

Jag blängde mot dörren.

Jag önskade fortfarande att det här bara var en dröm. Mina föräldrar ska inte vara tillsammans, de hör inte ihop. Det är så jag har tvingat mig själv att tänka i tio år.

Jag gick ut till mitt rum, bubblande av ilska. Ingen har sagt något till mig? För att jag skulle bli chockad?
Nej. Chock är när man hittar sina två separerade föräldrar hånglades i en bil. Det kallar jag chock.

Jag drog argt på mig ett par mjukisbyxor och en långärmad basic-tröja, vände upp håret i en slarvig blöt boll mitt på huvudet och tog min telefon.

Jag gick upp för trappan med väldiga steg. I köket doftade det kycklinggryta, något pappa visste att jag älskade. Jag hade tydligen inte hörts när jag klivit ut ur duschen där nere, för de var båda väldigt oförberedda när jag klev in i köket.

"Vafan håller ni på med?"

"Molly!" sa pappa överraskat, och torkade sig om munnen från ännu en intensiv hångel-session med min mamma.

"Oj, gumman. Hej!" Mamma drog ner sin klänning lite och fixade sitt hår. Jag såg äcklat på dem med spänd käke.

"Jag och din mamma... Vi hade tänkt berätta under middagen..." Mumlade pappa tafatt. Jag korsade mina armar över bröstet.

"Alltså... Det här är..."

"Jag såg er ute i mammas bil!" utbrast jag upprört. "Vad fan gör ni? Är ni helt tappade eller?"

Min mamma och min pappa var som två helt olika varelser. Mamma ett bortskämt litet barn i en fyrtioårings kropp, och pappa en avslappnad man som verkligen inte hör ihop med någon som min mamma.

"Molly!" Mamma höll sig om hjärtat. "Älskling, jag vet att det... Det kanske kommer som en chock, men... Vi ville inte få upp dina förhoppningar om det inte skulle hålla."

"Förhoppningar? Du känner mig inte alls mamma! Om du kände mig ens lite skulle du veta att jag inte vill att ni två ska dejta!"

Och det var så det var. När jag var liten önskade jag såklart att de skulle bli sams igen, men med åren har jag insett hur mycket bättre pappa har det utan mamma. Han förtjänar helt ärligt någon bättre. Som älskar honom, som inte kommer byta ut honom när hon blir uttråkad.

"Molly. Kan vi bara sätta oss ner och prata om det här." sa pappa, uppenbarligen stressad av att se mig såhär arg och ledsen.

"Nej." sa jag med en en klump i halsen så tjock att jag knappt fick ut några ord.

"Vi kan väl sätta oss ner som en vanlig familj?" Mamma satte sig ner och log uppmuntrande, sådär förälderligt.

"Vi är ingen jävla familj, mamma! Och det har vi inte varit på tio år! Fattar ni inte det?"

De kan inte bara komma hit tio år senare och vara kära igen, det funkar inte så.

Pappa suckade och la handen på pannan. "Det här kommer bli bra gumman..."

"Och varför berättade ni inte för mig när ni berättade för Alex?! Ni tror jag är ett barn som inte kan hantera sånt här, men det enda jag inte kan hantera är att mina föräldrar ljuger för mig! Och har gjort det hela sommaren." Det gjorde ont, sanningen.

En plötslig tanke slår mig.

"Det var därför ni ville att jag skulle vara här i sommar, eller hur? Så jag skulle få lära känna min pappa igen innan ni berättar att vi är en familj igen? Men gissa vad? Vi kommer aldrig vara en familj! Det har ni två sett till."

Jag stormade ut ur köket, in i hallen, drog på mig mina skor och jacka och gick ut.

Vi kommer aldrig bli en familj igen. Och jag tänker inte låtsas som det heller, bara för att göra mamma nöjd. Aldrig i livet.

Det här måste bara vara en fas. Det här skulle aldrig kunna utvecklas till något seriöst. De hatar varandra. Att ha de två under samma tak i mer än en timme skulle vara skitkonstigt. Mamma skulle försöka förändra pappa, som hon alltid försökte med när jag var liten. Det var därför de alltid bråkade.

Det skulle aldrig hålla mellan de två. De var helt enkelt för olika. Och när deras "förhållande" väl fallerar, vem är då kvar att sopa upp de brustna bitarna?

Jag.