"Tindra?" frågade Felix och gav mig en blick. I våra långa sms-konversationer hade Johannes och Tindra kommit på tal ett flertal gånger.
"Hon vill ses." sa Johannes och ryckte på axlarna. Jag släppte ut ett litet skratt.
"Så..." började jag. "Gå och träffa henne!"
"Jag är med er nu. Hon får väl vänta!" Jag himlade med ögonen. Johannes måste fatta vad han måste göra nu - även om det betyder att han måste komma valsandes tillbaka till henne med svansen mellan benen.
"Skärp dig." sa jag. Johannes såg ut att fundera ett ögonblick.
"Aha..." sa han sen. "Jag fattar vinkeln." Han blinkade med ena ögat och ställde sig sen upp. "Ni två vill vara lite ensamma ett tag. Jag förstår." Han flinade emot mig och Felix.
"Gå nu, Johannes!" skrattade Felix, och Johannes tog sina grejer och stack.
Jag var glad att han faktiskt tog Tindra på allvar nu, han försökte faktiskt fixa allt. Även fast det krävs en liten extra knuff, som hjälp på vägen.
"Jag tror han är rädd att falla, på riktigt." sa Felix när han försvunnit bortom stranden, och de glesa träden.
"Har ni två äntligen pratat om det?" frågade jag. Med tanke på det Johannes sagt hade de inte snackat om hans känslor för Tindra.
"Nä." skrattade Felix. "Men ibland känner man liksom sin bästa vän mer än vad man känner sig själv." sa han. Jag log åt hans visdom.
"Kan jag..." Jag flyttade mig närmre honom, och la mitt huvud i hans knä. Tidigare hade det varit tvärtom. Genom stängslet gjort av stål runtom oss kunde jag se hur solen snart ville visa sig igen, trots att klockan knappt slagit tolv. "Ni är ändå ganska olika."
"Hur menar du?" frågade han och kliade mig löst på min korsrygg. Jag ryste över hela armarna.
"Ja asså... Han är så... Jag vet inte."
"Han är omständig ibland." flinade Felix. Jag skrattade med ansiktet i hans tjocktröja - han luktade så himla gott. Inte sådär äckligt genomträngande falskt som killparfymer oftast luktar.
Jag smög upp mina kalla händer innanför hans tröja, och strök smått hans varma hud.
"Fast ändå motsatsen." la jag till efter vad som kändes som flera minuter hade gått.
"Så det är jag som är omständig?" Han log ner mot mig.
"Nej, men... Han försöker dölja allt det svåra, typ."
Felix ryckte på axlarna och fortsatte föra sina fingrar på min hud. Jag kände en vibration i min bakficka på mina shorts där min mobil låg. Jag ville inte lämna den bekväma position jag låg i.
"Kan du kolla vem det var, tror du?" mumlade jag i hans tröja.
Felix sa inget utan tog mobilen och läste högt. "Oscar skrev 'Molly, frågetecken'." Han kollade ner på mig.
"Skrev Oscar?" frågade jag överraskat. Jag hade fortfarande inte hört av mig sedan jag stack, vilket var två veckor sen. Han måste ha fattat att något var på gång för han hade ignorerat mig tillbaka. Och nu helt plötsligt skrev han?
"Vem är det då? Ännu en konkurrent?" Felix knuffade till mig lite och la ner mobilen bredvid sig.
Jag suckade. "Det beror på. Vill du höra sanningen eller inte?" Jag flinade upp mot honom. Jag kan inte berätta om mig och Johannes, men mig och Oscar förtjänar han faktiskt att veta om. Lite, i alla fall.
"Å, nej. Det här bådar inte gott."
"Vi var väl på g för ett tag sen. Men vi har inte snackat sen jag kom hit. Så det är long gone. Ingen konkurrent." sa jag. Min mobil vibrerade igen och mina händer lämnade Felix mage och tog den istället.
Oscar, 00.21:
Molly?
Oscar, 00.21:
Snacka?
Jag läste de två orden han skickat flera gånger innan jag la ifrån mig mobilen igen.
"Vet han om det?" frågade Felix med Oscar i åtanke och jag la mig ner igen, men den här gången med ansiktet ett uppåt så jag kunde se hans fina ansikte, inte stirra in i hans tröja.
Jag visste inte hur mycket Felix visste om Oscar egentligen, om han gått in på min instagram eller ask-sida kunde man lätt förstå att vi var nära vänner. Fast vem vet, Felix kanske inte hade stalkat mina sociala medier.
"Jag har ingen aning." svarade jag ärligt. "Vi har som sagt inte pratat på två veckor. Jag hoppades väl att om jag sket i problemet skulle det försvinna."
"Problemet?"
"Jag tyckte inte om honom på det sättet." förklarade jag. "Som jag trodde." Det var konstigt att sitta här med Felix och prata om mina kill-problem, men han kanske skulle ge min insikt som inte Emilia eller Wilma kunde ge mig.
"Jag borde ta mig ett snack med honom." skojade Felix och knäckte sina knogar. "Visa vem det är som bestämmer."
Jag skrattade. "Gör det, du. Då kanske han fattar."
"Vi borde börja röra på oss." sa Felix efter någon minut. Jag hade börjat frysa igen, mina händer hade inte hittat tillbaka till under hans tröja. "Du typ skakar."
Jag flinade och ställde mig ovilligt upp. Vi tog våra grejer och klättrade nerför tornet. Felix hade dumpat sin cykel mitt på sanden, där det tidigare legat två stycken.
Vi började gå på asfalten under oss, vi pratade om allt - om sommaren, hans familj, mina familj, kompisar, brudarna han tidigare hållit på med. Vi passerade hans skola, och jag stannade en stund för att kolla på den. Jag kände nästan ingen som gick här. "Det känns som exakt alla går här. Och alla känner alla." sa han.
"Fy fan." sa jag och Felix skrattade. "Vad folk måste snacka."
"Jo. Det är helt sjukt."
Vi utbytte blickar och fortsatte sedan gå. Och på något snett vänster stannade vi igen - mitt i en konversation, på varsin sida av hans cykel, och kollade på varandra, studerade till och med. Hans kinder var rödrosiga, min mun var halvt öppen. Natten var så jävla stilla.
Vi kollade på varandra som om vi skulle kyssas.
Fast det gjorde vi inte. Men vem vet, om inte hans mobil ringt och avbrutit ögonkontakten kanske vi hade gjort det.
आप पढ़ रहे हैं
sexton/sjutton | f.s
फैनफिक्शन"jag är en storm från ingenstans jag kan krossa ditt hjärta."
