sexton/sjutton | f.s

40

Jag drog upp fötterna på stolen och lutade min haka på mina knän. Jag trodde inte ens Oscar skulle komma ikväll.

"Jag hoppas det var okej att jag kom?" sa han och fixade sitt hår igen, något han ofta gjorde när han var nervös.

"Ja, såklart." sa jag. "Varför skulle det inte vara det?" Jag kliade mig på näsan och bet på nageln, något jag ofta gjorde när jag var nervös.

"Jag vet inte..." Han skrattade tyst. "Kanske för att vi inte snackat på ett tag."

"Jag vet." Jag bet mig i läppen. "Förlåt. Det är mitt fel, det är bara..."

"Ditt fel? Jag har ignorerat dig tillbaka, Molly." Han skrattade och jag flinade halvhjärtat. "Men det har liksom känts... konstigt sen Grönan."

Jag nickade långsamt. "Jag vet. Om jag ska vara ärlig med dig, jag tycker att vi fvckade upp allt då. Det borde inte ha hänt. Eller?" Han fattade att jag pratade om kyssen.

"Nej." Han vägrade kolla mig i ögonen. "Jag hörde ju att du... ångrade dig." Det gjorde nästan ont att höra honom säga det, även med ett flin på hans läppar. "Efter du stuckit."

"Asså, jag ångrade mig ju inte så." Mina armar flög upp i stora rörelser. "För att du... Det var ju du, liksom. Men, jag visste att det skulle fvcka vår vänskap, och det ville jag inte. Och jag visste inte hur du skulle reagera om jag snackade med dig, heller."

"Så du bara ignorerade mig totalt istället?" sa Oscar skämtsamt, men jag visste att någonstans sårade det honom.

Jag masserade mina tinningar och ögonglober. "Jag är en idiot, jag vet." klagade jag. "Du har alltid vetat att jag inte är den skarpaste kniven i lådan, Oscar."

Han skrattade. "Sluta, Molly. Allt var delvis mitt fel, du ska inte ta på dig skulden." Jag kollade på honom. Varför kunde jag inte bara ha känslor för honom? Det skulle göra allt så mycket enklare. Jag visste inte vad fan jag skulle svara på hans kommentar, så jag förblev tyst. "Asså jag vet inte... Jag fattade typ inte vad jag hade gjort bara. För helt plötsligt bara sket du i mig."

"Du hade inte gjort nånting." suckade jag. "Det var bara jag som var förvirrad. Men jag tyckte inte vi skulle förstöra vår vänskap helt bara för vi kysstes en gång liksom."

Oscar nickade.

"Det vore bäst om det inte hände igen, tänkte jag." Jag såg på honom men han kollade bara bortom mig. "Så jag ignorerade problemet. Vilket var skitigt av mig."

"Nämen asså jag ville bara prata med dig nu, för jag ville bara höra med dig hur du såg på det hela. För jag håller ju med; det var jävligt dumt det som hände på Grönan. Det finns ju inga känslor mellan oss."

"Mm precis." Jag kliade mina myggbitna ben och undvek hans blick. Jag hade känslor för Oscar, jag kan inte förneka det. Men nu? Inget.

"Och om det fanns det förut så har du gått vidare." fortsatte han, som om han prövade mig. "Eller?"

"Vad menar du?" frågade jag roat med höjda ögonbryn.

"Jag såg ju dig och den där killen där borta. Ni kramades, typ." Han skrattade halvhjärtat och rufsade till hans vildväxta hår.

"Felix? Nej, han... Vi är kompisar."

"Det var vi också, tills vi inte var det längre." sa han, och slet sin blick från gräset till mina ögon. Jag svalde klumpen i min hals och mitt hjärta gick nästan i tusen bitar när jag såg hans ansikte.
Det var vi också, tills vi inte var det längre.

Hans läppar ihoppressade, ögonen, det uppenbart fejkade roade ansiktsuttrycket.

"Förlåt, Oscar." Jag vet inte vad jag bad om ursäkt för, men det var det enda jag kunde säga i nuläget.

"Be inte om ursäkt." skrattade han. "Det är inte ditt fel att killarna älskar dig." Oscar var så jävla förstående hela tiden, det vore lättare om han bara skrek på mig lite sen var allt över?

"Precis som Sandra älskar dig." sa jag. Jag kunde inte hjälpa att säga nånting om det, det störde mig. Jag kunde aldrig hålla käften.

"Påminn mig inte ens." sa han och masserade sin panna. "Jag var pissfull."

"Visst." log jag. "Hon blev säkert glad, dock."

"Käften." skrattade han, väl vetande att Sandra suktat efter honom i månader nu. Jag hade aldrig känt rivalitet mot henne, men hur hon kände var en annan femma.

"Du borde satsa på henne. Hon är ju snygg." sa jag uppgivet.

"Snygg?"

"Ja." sa jag lättsamt. Även fast tanken på honom och Sandra tillsammans tog emot lite i hjärtat, var det bättre än jag och han. Jag ställde mig upp, redo att gå in igen. Det var inte mycket folk här bak, bara en kille som stod och kissade i buskarna, två tjejer satt vid ett träd, den ena grät, och ett annat tjejgäng som stod och drack och pratade.

"Det räcker tyvärr inte." sa han och för en sekund såg hans ögon helt tomma ut.

Jag slet blicken från honom. "Ska du med in?" Han såg så liten ut, så skör. Jag hade aldrig sett honom på det viset förut.

"Nä, gå in du. Jag... ska ringa en kompis, bara."

Jag nickade, genomskådade nästan hans lögn, men jag ville tro honom. Jag ville verkligen det.