sexton/sjutton | f.s

45

Vi satt i en lång tystnad tills hon bröt ut i tårar. "Va?" sa jag istället, helt chockad.

"Vad fan ska jag göra Molly?" sa hon med skakig röst, drog av sig solglasögonen och försökte blinka bort tårarna.

"Okej, Emilia, lugn." sa jag och kramade om henne. "Är du säker? Har du..."

"Nej! Men jag... Jag vet inte..." Hon hulkade in i min axel. "Jag har inte fått mens på två månader och Hugo använde inte kondom ett par gånger när vi..."

"Har du tagit ett test?"

"Nej... Jag har inte vågat, jag..."

"Emilia, lugna ner dig. Du måste ju ta ett test, tänk om det inte ens är sant! Emilia." Jag förde bort håret ur hennes ansikte.

"Och vad ska jag göra om det är positivt?!" nästan skrek hon. "Vad fan ska jag göra då? Min mamma kommer mörda mig... Jag vill inte."

"Vad säger Hugo?" Mitt hjärta slog hårt i mitt bröst, jag kunde inte föreställa Emilia gravid. Vi stod varandra så nära, att hon skulle vara gravid var nästan lika illa som om jag skulle vara gravid.

"Han vet inget. Ingen vet nåt." Hon snyftade tyst.  "Jag är livrädd, Molly."

"Du måste ta ett test." sa jag.

"Jag drack på festen. Tänk om jag är gravid och... Och..."

"Emilia, varför har du inte berättat för Hugo? Ni berättar allt för varandra."

"Han får inte veta." Snörvlade hon. Jag kollade förvirrat på henne. Det här var första gången jag såg henne såhär... trasig? Förvirrad? Utan kontroll? "Om han får veta..."

"Vadå? Vad är det värsta som kan hända?"

"Han kommer bara oroa sig och... Vem vet vad han skulle göra om det faktiskt är sant?" Hon såg plågad ut. "Det är bäst om han inte..."

"Han kommer inte lämna dig, Emilia! Han älskar dig." Jag förstod fortfarande inte att vi faktiskt hade den här konversationen.

"Hur vet du det?" Hulkade hon ur sig. "Hur vet du att han inte kommer sticka?!"

"Emilia. Du måste ta ett test. Du är inte ens säker på att du är gravid." Hon snyftade, såg helt tom ut. "Kom." Jag ställde mig upp och räckte mig hennes hand.

Vi åkte till närmsta Apotek efter hon lugnat ner sig, jag köpte ett graviditetstest åt henne. Vi åkte sedan hem till henne, och hon gick in på sin toalett för att ta testet.

Jag försökte trösta henne, säga till henne att allt skulle bli okej. Dörren till badrummet flög upp.

"Hur gick det?"

"Jag kunde inte göra det. Det känns som jag ska spy."

"Emilia." suckade jag.

"Vet du hur svårt det är att kissa på kommando?!" Frågade hon frustrerat. Jag höjde roat ögonbrynen. "Jag... Nej, jag kan inte. Det går inte."

Jag suckade. "Okej. Du behöver inte ta testet nu. Du kan göra det sen. Ensam."

Hon svalde, och satte sig ner bredvid mig. Hon släppte ut ett skakigt andetag. "Vad händer om det är sant?"

Jag försökte sätta mig själv i hennes position. Jag skulle vara livrädd, skulle ligga och gråta i duschen hela dagarna. Emilia hade åtminstone Hugo, som älskar henne villkorslöst. Varför hon inte sagt något till honom var ett mysterium.

"Du borde berätta för Hugo." sa jag. "Varesig du tagit testet eller inte."

"Mm." svarade hon trött.

"Han har rätt att veta. Även fast det kanske bara är ett falskt alarm."

"Han kommer bara säga att... Äh, jag vet inte. Jag är bara rädd."

"Vänta tills du tagit testet, okej? Du måste samla dig lite." sa jag, ovetande vad jag skulle säga eller göra för att förbättra situationen.

Emilie snyftade tyst bredvid mig, och min mobil började vibrera i min ficka. Felix namn sågs på skärmen, och Emilia gav mig en godkännande blick.

"Hallå." svarade jag och gick ut ur hennes sovrum.

"Tjena Mollsan, vart fan är du?" skrattade han på andra sidan luren.

"Jag vet, förlåt. Det tog längre tid än väntat. Hur går allt där hemma?"

"Bra, antar jag. Pappa skulle tända er grill och det brann lågor, så det var ett snedsteg. Men annars är allt bra. Förutom att jag saknar dig här, vart är du ens?"

"Hemma." suckade jag. "På Lidingö, en kompiskris typ. Jag är påväg hem nu."

"Nu?" Jag kunde höra skepticismen i hans röst.

"Okej, snart då. Poängen är att jag kommer."

"Bra. Det är ganska tråkigt att vika servetter utan dig."

Jag flinade när jag hörde hans fniss i luren. "Okej, jag kommer och hjälper dig. Vi ses om någon timme."

Och vi la på.

Och jag sa hejdå till Emilia med en kram, och sa ännu en gång att allt kommer lösa sig. Hon nickade och lovade att berätta för Hugo. Jag satte mig på bussen igen och lämnade Lidingö bakom mig för den här gången.

När jag väl kom fram till pappas hus igen, var det ett tiotal människor på gräsmattan, män och kvinnor som grillade, fixade bord och dukning, flera långbord var placerade på dem stora gräsmattan. Väl inne i huset stod Magnus och blandade det som verkade som flera hundra drinkar.

"Jag är tillbaka, hur har allt gått?" sa jag till honom.

"Åh, Molly, du är hemma! Bara bra tack, allt går enligt planerna. Om en timme ungefär kommer din pappa hem, så det är lite stressigt." Jag nickade och tog en gurkbit som låg på en skärbräda. Magnus tog upp kniven i sin hand och körde ut mig ur köket. "Du är exakt som Felix, han äter bara upp allt han också."

Jag flinade och såg Magnus son sitta på soffan i vardagsrummet, med ungefär hundra ballonger runtom sig, och sjuttio vikta servetter framför sig.

"Felix." sa jag för att meddela att jag var här.

Magnus försvann igen och jag satte mig i fåtöljen snett framför hans son. "Äntligen." Sa Felix och räckte mig påsen med ballongerna. "Du är precis som Johannes, pratar en jävla massa och när det väl är dags att agera bara försvinner du."

Jag sträckte mig fram mot honom när jag fnissade. "Förlåt. Förlåter du mig?" Jag putade med underläppen och Felix kunde inte hålla minen i två sekunder ens. "Ni har ju fixat här perfekt ändå, utan mig."

"Jaja, männen kan också." Jag fnissade, satte mig upp och började själv blåsa upp ännu fler ballonger, som sen sattes upp i taket, i trädgården och, ja, överallt egentligen - vi kan ha blåst upp lite för många.