sexton/sjutton | f.s

7

"Ikväll ska vi ha kul, flickor." sa Emilia och la armarna om mig och Wilma.

Vi var hemma hos mig, och gjorde oss ordning för kvällen som skulle spenderas på Åsen. Jag såg fram emot det här, det var alltid jättefint där på sommarnätter, med klipporna, och vattnet och den lilla skogen bredvid. Och om man tände en brasa kändes det nästan som om man var med i en film.

"No shit." himlade Wilma med ögonen och jag skrattade. Vi spelade musik i högtalarna och drack varsitt glas vin. "Asså real talk nu, Molly. Om jag var du skulle jag inte vara ledsen över att lämna oss i sommar, jag skulle vara ledsen över att lämna ditt hus!" sa Wilma.

Emilia stämde med skrattandes. Hon satt och lockade sitt bruns hår. Visst, min villa var enorm, men deras hus kändes i alla fall som ett hem. Som ett hus ska.

"Äh, skärp er. Är ni klara snart? Nils skrev nyss, de väntar på oss. Han skrev även att Hugo får abstinens efter Emilia." sa jag i en retande ton.

"Åh, nej!" flämtade Wilma. "Hugo har varit utan Emilia i hela femtio minuter, hur har han klarat sig?! Hur har han inte dött än?!"

Jag skrattade högt och Emilia slängde en trött blick på oss båda. "Gud vad roliga ni är, verkligen..."

"Vi vet."

"Ni kommer också vilja umgås med er pojkvän när ni skaffar en. Om ni skaffar en, alltså."

Jag och Wilma drog in ett andetag. "Ursäkta? Vad fan säger du?" skrattade vi. Emilia började lägga ännu ett lager mascara medan vi kastade en varsin kudde på henne. "Är vi så fula menar du?"

Emilia skrattade. "Jag säger bara, ni är alltid på g med killar men blir aldrig seriösa med någon. Det är ert eget fel!"

"Det är slöseri med tid med pojkvänner." sa jag.

"Jag undrar samma sak som Oscar. Har ni inte tröttnat på varandras saliv än?" sa Wilma.  

"Hugos saliv råkar vara gott, thank you very much." 

Jag och Wilma började göra kräkljud, att höra om Hugos saliv framkallade kräkreflexerna. "Skitsamma, är du klar nu, eller? Jag vill gå nu." gnällde jag. Emilia skyndade sig och äntligen var vi redo att gå.

På väg ner för trappan kom Alexander, med ett tuggummipaket i högsta hugg. "Molly!" sa han.

"Ja? Ska du vara hemma ikväll?" frågade jag.

"Jag ska nog dra ut senare. Men här har du." Han räckte mig paketet.

"Öh? Tack?" skrattade jag. "Vad...?"

"Bara... Stoppa in några i munnen på väg hem sen, för ifall mamma är vaken när du kommer hem vill du inte att hon ska lukta sprit på din andedräkt. Hon kom på mig ett år när jag varit på Åsen och hon har fortfarande inte släppt det riktigt."

Jag skrattade, och la ner paketet med tuggummin i väskan. "Tack, Alex. Jag ska tänka på det."

"Och ta det lugnt ikväll brudar, det kan bli jävligt livat på Åsen ikväll. Tro mig, jag har varit med tre år."

"Vi ska ta det lugnt, oroa dig inte. Vi ses imorgon, då."

Tjejerna vinkade Alex hejdå, och sen bar det iväg.

-

Stämningen på Åsen kändes direkt. Feststämningen låg i luften, och det var redan en massa människor här. Låg musik hördes, och folk dansade på klipporna.

"Tjejer." Hälsade Oscar oss, och kramade om oss alla. "Allt bra?" Vi svarade glatt och la ifrån oss all sprit vi hade fått med oss. Det var inte jättemycket, men vi visste att folk hade redan försett med alkohol till hela staden redan, så vi kände inte oss tvungna.

"Okej, ursäkta men vilka är det som badar?" skrattade Wilma och såg ut över vattnet. Precis när vi kommit fram till stranden hade vi sett två killar, spritt språngande näck, springa ut i vattnet.

"Vilka tror du?" skrattade Oscar. "Nils och William såklart."

Så himla typiskt Nils, alltid vara i centrum. Men alla älskade honom ändå, han var svår att ogilla. Och han drog alltid med sig sin vapendragare William.

Emilia hade då fått syn på Hugo längre bort, så hon sprang iväg, såklart. "Ville inte du bada, Oscar?" frågade jag när vi satte oss ner på stranden.

"Nja, det var förjävla kallt i vattnet. Min kuk skulle liksom krypa in i min kropp om jag sprang i."

Wilma skrattade högt åt honom och räckte oss båda varsin öl. "Jag har alltid trott du har en rätt så stor kuk, Oscar." sa hon.

"Tack, Wilma." skrattade han. "Det värmer mitt hjärta." Han vände sig emot mig. "Jag skulle dock kunna bada, men bara om du följer med." försökte han, och jag skakade på huvudet. Men jag smälte av hans leende.

"Jag tror inte det va. Men om du hoppar i så kan jag kolla på." log jag, men Oscar nekade.

Nils och William kom då springandes upp ur vattnet igen, med gallrande tänder och blå läppar. "Fy faan!" tjöt de båda och virade varsin handduk om sig.

"Hej killar." flinade jag. "Skönt dopp?"

"Fyfan, Molly. Fvck my life, mina ballar!" tjöt Nils och stoppade en hand under sin handduk för att värma sig. "Det där kan ha varit det dummaste jag gjort i hela mitt liv."

"Då har du nog glömt den där gången på fyllan då du tyckte det var en bra idé att sno en kundvagn från Ica och åka nerför den brantaste backen i stan rakt in i ett träd." flikade William in.

"Det var faktiskt helt otroligt att du inte dog den natten." sa jag.

"Åh, hej Molly." sa William och sträckte sig emot mig så det droppade iskallt vatten på mina bara ben. "Kram?"

"Nej tack!" pep jag. "Jag avstår nog."

Jag såg på Oscar, som stod och snackade med ett par brudar. Jag har ju som sagt crushat på honom ett tag nu, och varje gång jag sett honom med någon annan tjej så har jag blivit rätt avundsjuk. Men ända sedan igår, och kyssen på Grönan, har jag haft en konstig magkänsla. Som att mina känslor tynat bort.

Och nu när jag såg på honom var jag inte avundsjuk alls. Varför?