sexton/sjutton | f.s

10

"Jag trodde den här festen var till oss?"

Jag och Alexander stod och tryckte i ett hörn i huset och iakttog vår mamma, som stod och välkomnade alla gäster.

"Tack, så mycket, det behövde ni verkligen inte!" sa mamma exalterat och tog emot ännu en present. "Herregud, det finns knappt plats för alla paket! Åh, hej Ullis! Det var längesen! Jo, det är ommålat på altanen, visst blev det fint? Nämen Tomas, en till present? Vad gulliga ni är!" Ungefär så lät det när mamma tog emot alla paket och gäster. Det framkallade minst sagt kräkreflexer.

Hon var klädd i en vit knälång åtsittande klänning, och hon hade dyra diamanter runt hennes hals. Hon hade precis färgat håret ännu blondare, och det lyste i solskenet. 

"Det trodde jag också, men du känner väl mamma." sa Alex, som också kollade ut över folkhavet som ni befann sig i vårt hus.

Jag var glad över att ha Alex, vi två har alltid varit otroligt nära varandra, och när mamma och pappa skilde sig hade vi i princip bara varandra. Jag var tacksam för min bror.

Jag suckade. "Jo, tyvärr." Jag gick uppför trappan, passerade några okända människor och stängde in mig i mitt stora, vita rum. Jag menade inte att vara på såhär dåligt humör, men efter mamma hade tvingat upp mig ur sängen och in i mig i den här dyra och otroligt obekväma klänningen, samt duscha och sminka mig, och närvara vid den här festen som delvis skulle hållas i min ära, men knappt hälften av folket som kom ens hälsade... jo, jag blev på rätt så dåligt humör.

Och att jag var otroligt bakis idag hjälpte inte precis, heller. 

Min mobil plingade till, och huvudvärken sprängde.

Emilia, 13.08:
Vi är på väg, allt väl med dig? Älsklingen bakis?

Molly, 13.09:
Du känner mig alltför väl.... Mitt huvud sprängs snart. Och festen suger. Den ska vara min och Alex, men knappt hälften av gästerna hälsar inte ens?? Skynda eeeer

Emilia, 13.11:
Hahahah gmn </3 Vi är utanför

Jag sprang nerför trappan, en av mammas kompisar stoppade mig dock, och försökte småprata. Om skolan, om Värmdö och om Alexanders student. Jag försökte såklart vara trevlig, men få slut på konversationen så fort som möjligt.

Det enda jag kunde koncentrera mig på under konversationen var hur obekväm min klänning var. Mamma hade köpt den åt mig förra året, den var vit, och rosa blom-mönstrad, väldigt somrig, men inte direkt min stil. Mina halvhöga klackar var heller inte optimala.

Jag var så trött på det här livet i flärd som mamma levde i. Ännu en anledning varför jag började se fram emot att bo med pappa i sommar. Han står med båda fötterna på jorden.

Efter småpratet gick jag ut i trädgården och letade efter Emilia och Wilma. "Hallå!" ropade jag, och de vände sig om. De stod och pratade med någon av Alexanders många överklasskompisar, som jag än inte hade orkat lära mig namnet på. 

"Hej!" De kramade om mig. "Vad fin du är!"

Jag vände och vred mig i klänningen. "Vi kan byta klädsel." muttrade jag och drog bort dem längs gräsmattan. "Jag kan inte vänta tills den här dagen är över. Och varför stod ni och pratade med Alex snobb-kompis?"

"Gud vad negativ du är, Molly! Han råkade vara snygg, och festen verkar vara rolig ju!" Jag suckade djupt. "Kom igen, champagne, snittar, och din brorsas snygga kompisar, kan det bli bättre?" sa Wilma och snodde åt sig två champagneglas som stod på en silverbricka på ett bord. Hon räckte mig ett av glasen.

"Vad munter du var idag, gumman. Är ni två inte bakis alls, eller?" frågade jag. Vi satte oss ner på altanens träkant och såg ut över alla gäster. De flesta av mammas kompisar var överklass, och tillställningar som denna var deras liv. Döda mig om jag slutar upp som dem.

"Jag drack faktiskt inte så jättemycket igår." sa Emilia, klädd i en vit solklänning.

"Nä, du hann väl inte! Vart tog du vägen igår egentligen? Vi letade efter dig innan vi stack hem."

"Efter ni började leka snurra flaskan och sanning eller konka bestämde Hugo och jag att gå hem. Det blev lite för barnsligt för vår smak." sa Emilia, med glimten i ögat såklart.

"Ursäkta oss då, fröken duktig!" skrattade jag. "Bara för att du och Hugo kommer starta familj och gifta er när som helst." Wilma skrattade och skålade sitt champagneglas med mitt.

"Vad gjorde ni två igår egentligen?" frågade Wilma Emilia.

"Jag tror vi inte vill veta." sa jag då, och Emilia rodnade. Hon och Hugo var så söta tillsammans, och jag var glad att hon hittat en sån bra kille. Hon var verkligen en förhållandetjej, och typ totala motsatsen till mig. Det var kanske därför hon och jag var så bra kompisar. Hon hade ett förhållande, bästa betygen, hon tränade ofta och var skitjävlasnygg. Hon var goals, helt enkelt.

Timmarna flög förbi, mamma bjöd alla gäster på lunch, och vid middagstid trodde jag det var dags för alla att dra sig hemåt, men icke. Det var då någon slags buffé serverades, och de vuxna började dricka.

Tydligen skulle den här festen hålla på mycket längre än vad jag trodde. Inte många har fester som håller på hela dagen men då har dem inte träffat Christina Arvidsson, min kära mamma.
Jag och tjejerna socialiserade oss ett tag, men under en tid gömde vi oss i mitt rum också, när det var någon gubbe som bestämde sig för att allsång på altanen var en bra idé. Mamma, som själv var aningen onykter, sjöng glatt med.

Gud hjälp mig.

Småtimmarna kom snart, barnfamiljerna började dra sig hemåt och snart var det bara mammas närmsta vänner kvar. Emilia och Wilma stack också, och då kom ett sms från Oscar och landade i min mobil.

Oscar, 23.38:
Ok om jag kommer över nu?