sexton/sjutton | f.s

67

Felix

"Felix, öppna dörren!"

"Nej!" skrek jag uppifrån mitt rum.

"Jag sitter på dass!" skrek pappa tillbaka och jag suckade högt innan jag masade mig ner till dörren endast för att öppna den och se Molly stå där.

"Hej...!" sa jag förvånat innan hon omfamnade mig och andades anfått mot min bröstkorg.

"Förlåt. Är det okej att jag kommer in?"

"Ja, såklart." sa jag, och strök hennes rygg. Hon såg upprörd ut. "Är allt okej?"

"Jag vet inte." suckade hon och lät mig släppa henne. Hon sparkade av sig sina skor och vi gick upp i mitt rum. Molly gick fram till spegeln och studerade sig själv. "Jag ser ut som skit." mumlade hon och släppte ut sitt genomblöta hår så det skvätte överallt. Jag såg på henne, hon var så otroligt fin även med blött hår och utan smink.

"Det gör du inte. Vad är felet?" Hon satte sig på sängen men jag själv satte mig på min skrivbordsstol och rullade sakta fram till henne.

Hon berättade allt om sina föräldrar, hur de smugit omkring hela sommaren utan att berätta för henne, hur hon lackat på dem nyss och hur hennes bror ljugit för henne. Jag förstod hennes frustration, när man han intalat sig själv praktiskt taget hela sin barndom att ens föräldrar hatar varandra skulle det minst sagt vara chockerande att se dem sitta och hångla i en bil.

Jag försökte trösta henne, få henne på bättre humör och jag tror jag lyckades ganska bra ändå. Hon skrattade åt mig och skojade med mig precis som vanligt.

"Vad fan var det där?" frågade jag och såg ner på Molly, som låg på min mage och scrollade igenom sina sociala medier. Det plingade hela tiden till notiser från Snapchat, sms och andra appar, folk som ville nå henne. Jag kunde inte hjälpa att snegla dit och försöka se deras namn.

"Inget." sa hon och jag skrattade högt.

"Var det där din mage?"

"Kanske! Tyst nu!" fnissade hon och jag satte mig upp i sängen. 

"Är du hungrig?" Hon bet sig i läppen. "Molly!"

"Jag tror nu att jag borde ha väntat med mitt utbrott tills efter maten..." sa hon och höll sig om magen, som knorrade högljutt igen. Jag skrattade och hoppade ner från sängen.

"Jag värmer pizza åt dig." sa jag och gick ner. Pappa undrade såklart vem det hade varit som knackat på, och jag sa att det var Molly som kommit hit och fortfarande är kvar.

Han var pinsam och jobbig till svar, som vanligt.

Jag undrade om pappa visste något om Mollys pappa och hennes mamma. Det borde han nog göra, min och Mollys pappa är väldigt nära.

Och även fast jag brydde mig om Mollys bekymmer med hennes familj, så hade jag mina egna problem jag också.

Eller problem och problem, det var mest mina tankebanor som skrämde mig. Det Johannes sagt till mig häromdagen hade på något sätt präntats fast i min hjärna.

Molly var populär, och inte minst bland killarna. Och hon var inte blyg heller, var inte rädd att ta det hon vill ha. Och vad skulle egentligen hända om hon bodde över en timme bort, med flera hundra killar som jagade henne? Skulle hon glömma bort mig? Skita fullständigt i mig?

Jag var orolig. Och jag visste inte om jag var löjlig eller om jag faktiskt borde vara det.

Vi två hade aldrig riktigt pratat om det, men det skulle nog kännas konstigt ifall vi gjorde det. Det kändes inte som oss att sitta och snacka om sånt. Vi bara tog det som det kom liksom, och jag tror vi båda var ganska rädda för hur den konversationen skulle sluta, om vi nu hade den.

Jag gick upp, Molly började äta sin pizza samtidigt som vi satte på en dålig sitcom på teven.

"Kan du kolla vad Wilma har skrivit?" Molly gestikulerade mot sin mobil som låg bredvid mig. Jag skrev in hennes kod och gick in på sms-appen.

Min blick for över alla namn och gruppchatter, mest killnamn syntes på skärmen. Ett ofamiljärt sting kändes i maggropen och jag tryckte snabbt på Wilmas sms när Molly vände sin blick mot mig.

Sen när var jag såhär avundsjuk?

"Hon undrar när de ska komma imorgon." sa jag.

"Just det." sa Molly. "Jag fyller år imorgon." Jag antar att hennes huvud bara var fyllt av andra tankar nu. "Svara du, de ska väl ändå gå hem hit till dig direkt och hjälpa till?" fortsatte hon.

Planen var att Mollys kompisar hemifrån skulle komma hit innan festen och hjälpa till med förberedelserna. Pappa skulle bort till någon sommarstuga över natten, och jag skulle ha huset för mig själv. Så det skulle naturligtvis bli mycket folk, mycket alkohol och mycket klagomål från grannarna nästa dag. Men vafan.
Molly förtjänade sommarens fest.

"Oj, klockan är mycket..." mumlade Molly och gäspade mot min mage.

"Vill du sova här eller ska du dra hem?"

"Jag vill sova här... Men det är nog bäst om jag sover hemma inatt. Pappa kommer bli galen om jag inte vaknar hemma på min födelsedag."

"Jag följer dig." mumlade jag och drog på mig en stor hoodie. Molly hoppade upp ur min säng och vi gick ner för att sedan gå ut i den varma augustiluften.

"Pappa har smsat mig hela jävla kvällen." suckade Molly och kollade igenom en sms-konversation.

"Han menade nog aldrig att göra dig upprörd." sa jag menande och hon himlade med ögonen åt mig. "Hur mycket är klockan?"

"Fem i tolv." sa hon när vi svängde in på hennes gata.

Jag tog hennes händer och jag började snacka en massa skit bara för att fördröja samtalet. Jag älskade att hålla i hennes hand, det fick mig att bli stolt att hon var min.

Men snart kommer den handen inte längre finnas kvar att hålla.

"Kommer det mycket folk, då?" frågade hon och ställde sig på ena sidan grinden vid hennes gård.

"Jag tror det. Johannes har fixat."

"Såklart han har." skrattade hon och flätade ihop våra händer igen. Jag drog upp mobilen igen och flinade åt hur töntig jag var. 00.01.

"Grattis på födelsedagen." log jag och Molly brast ut i ett leende. Hennes var det finaste jag hade sett. Hon lutade sig in och gav mig en mjuk puss.

"Tack." Hon log mot mina läppar och kysste mig igen, med ena handen på min kind. "Du är bäst." Jag gav henne ännu en puss till svars. "Godnatt." sa hon och släppte min hand och lämnade min kind.

"Godnatt." svarade jag och såg hur hon försvann in i huset med en vinkning.