sexton/sjutton | f.s

76

Felix

"Okej. Som du vill. Det är slut nu." sa hon och jag hörde hur hon försvann.

Jag ångrade mig så fort Molly gick. Varför var jag tvungen att lyssna på Johannes? Varför lät jag mig bli fixerad av tanken att Molly skulle hitta någon annan? Att hon skulle dumpa mig så fort hon åkte hem till Lidingö? Mina tankar har precis förstört allt, det bästa jag haft på länge, det som har fått mig att må bra hela sommaren.

Vem fan dumpar Molly Arvidsson helt oprovocerat?

En jävla idiot gör det.

Tårarna kom när Molly hade gått. Jag tänkte igenom vårt samtal, tänkte på vilken jävla idiot jag varit. Jag har aldrig varit avundsjuk förut, men med henne...

Det hade låtit som om hon ville ge oss en chans, även fast sommaren snart var över. Var det sant eller bara någon hon sa i stunden?
Vi hade inte pratat om det här innan, inte alls. Det var inte likt någon av oss att ta upp det, antar jag.

Det sista jag ville var att vi skulle bråka.

Klart som fan hon blev arg och ledsen. Allt det jag sa kom helt plötsligt, jag skulle också blivit det. Jag var självisk ikväll, tänkte bara på mig själv. Helvete vad dum jag är.

Nu är allt förstört, och Molly kommer inte vilja prata med mig mer. Hon kommer gå vidare, glömma och bara komma ihåg mig som den där sommarflörten hon hade när hon var 16 år.

"Fan!" skrek jag högt och försökte svepa bort alla tårar på mina kinder. Det kom bara fler.

I en lång lång stund satt jag där helt ensam, lät mig själv bli ännu mer ledsen och lät tårarna rinna, så de droppade ner i mitt knä. Jag hade inte gråtit på flera år.

Min mobil ringde i min ficka. Jag drog snabbt fram den för att se ifall det kanske var Molly. Som ringde för att säga att hon var ledsen, att hon ångrade allt hon sagt när vi bråkat.

Men nej. Det var bara Johannes. Jag klickade bort samtalet, med en djup suck.

Snart vibrerade mobilen till.

Johannes, 02.52:
Felix vart är du?

Johannes, 02.55:
Seriöst, vart är du? Måste snacka

Johannes, 02.55:
Vill inte att du ska höra de här från ngn annan först

Johannes, 02.56:
Ring mig

Jag hade ärligt talat ingen lust att snacka med någon nu, även ifall det verkade vara viktigt. Jag tänkte sitta kvar här tills alla människor lämnat mitt hus, hur lång tid det än tog.

Så jag satt där, i någon timme till. Då gick jag upp, körde bort alla människor från trädgården och huset, och gick och la mig med ett brustet hjärta, dåligt samvete och Mollys födelsedagspresent, som jag inte hunnit gett henne.

Ett halsband med ett hjärta, på hjärtat var det ingraverat två bokstäver, F och M.

-

Morgonen därpå vaknade jag med en otrolig huvudvärk. Jag mådde illa också, men inte på grund av alkoholen som jag druckit, vilket inte var speciellt mycket. På grund av minnena. Vid första tanke av dem begravde jag ansiktet i kudden och jag stönade högt. Jävla skit.