sexton/sjutton | f.s

8

Jag och Emilia hade en gång snackat om det här. Jag hade funderat på varför jag alltid fick upp intresset för killar, och när jag väl fått deras uppmärksamhet så tappade jag intresset helt.

Hon hade sagt att jag var som ett lejon, och att jag såg på killarna som gaseller. Som om de var byten, liksom.
Att jag tyckte jakten var roligast, att måltiden aldrig var så god som jag trodde.

Vem vet, Emilia kanske har rätt, men jag vill inte se mig själv som ett lejon. Och jag vill definitivt inte se Oscar som ett "byte", som en jävla gasell. Hon sa att jag inte gjorde det här med flit, utan att det bara låg i min natur, att det var sån här jag var.

Ett lejon. Som jagar och när jag väl fått tag i mitt byte, när det redan är skadat, så tröttnar jag och går därifrån. Och lämnar gasellen skadad, och ensam.

"Molly?"

Jag avbröts ur mina tankar av ingen mindre än gasellen själv, Oscar Enestad. "Åh, hej." sa jag, oberedd på hans ankomst. Han såg nog på mig att jag suttit i mina egna tankar.

"Störde jag?" flinade han.

"Nej." Jag skrattade lågt. Jag satt på en utav klipporna, och såg ut över vattnet, med en tom ölburk i handen. Vattnet hade skiftat från att reflektera solnedgångens färger till att ligga stilla, och mörkt. "Ville du något?"

Han såg sig omkring, vi var nu ensamma vid klipporna. Alla som varit här innan, hade nu gått till stranden för att klaga på indie ("deppmusiken") som spelades. De ville tydligen höja stämningen ännu lite till, med typ Avicii och sån där dålig dunka-dunka-musik.

Oscar satte sig bredvid mig och nu såg även han ut över vattnet. "Nä, snacka lite bara. Fryser du?"

Jag märkte nu mina knottror på armarna, ett tecken att jag frös lite. "Nejdå, det är lugnt."

"Nej det är det inte." skrattade Oscar. Han krånglade sig ur sin tjocktröja och la den över mina axlar.

"Det behövs inte, Oscar." gnällde jag. "Nu kommer du frysa." Han skrattade.

"Varsågod." sa han istället med ett leende och jag kollade på honom uppgivet. Jag tvingade fram ett litet leende.

"Tack." Jag drog den lite närmare min kropp och kände Oscar flytta sig lite närmre mig. Jag fick genast en konstig magkänsla igen, och lejonet och gasellen dök upp i mitt huvud.

"Har du haft kul ikväll?" frågade han mig, medan någon tjej borta på stranden tjöt till högt, så fåglarna flög fort från trädtopparna. Jag var inte överraskad om någon som bodde i området skulle ringa polisen snart. Det hade hänt tidigare somrar.

"Jadå, än så länge. Men kvällen är inte slut än."

"Bådar du katastrof?" skrattade han. Jag gjorde en min, som sa 'kanske'. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, men insåg sedan att det kanske skickade ut fel signaler. Jag blir så trött på mig själv, kan jag inte bara bestämma mig om jag gillar Oscar eller inte? Och sluta leka med hans känslor?

Jag satte mig upprätt igen, men kände då hur Oscars fingrar snuddade vid min hand, och sekunder senare var våra händer ihopflätade. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag var inte riktigt bekväm med det här, borde jag dra undan handen? Att hålla handen var alldeles för... pojkvänsaktigt för min del, liksom. Fattar ni? Förmodligen inte. Åh, jag förvirrar ju förfan mig själv!

Jag gillade ju Oscar, så varför kände jag såhär? Jag hade ju tänkt på att kyssa honom många gånger, så varför är jag inte gladast i världen just nu?

Oscar, snygga, populära, roliga Oscar valde att sitta här med mig och hålla hand, när det fanns flera andra tjejer på den här stranden som gärna skulle vilja ta min plats.

Jag hoppas på Gud att Oscar inte tror jag är kär i honom eller något nu. Det om något vore katastrof. För att såra honom, en av mina bästa vänner, är det sista jag vill.

"Så när åker du? Vill Värmdö alltså."

"Övermorgon."

Oscar nickade. "Vad gör du imorgon, då?"

"Mamma ska ha nån fest hemma. Avskedsfest för mig och Alex. Och fira hans student." Under tiden jag pratade såg Oscar på mig, och jag kunde inte hjälpa att kolla tillbaka, även fast jag nödvändigtvis inte ville.

"Så man är inte bjuden?" flinade han. Jag skrattade tyst.

"Det är nog inte din typ av fest."

"Äh, skärp dig! Min typ av fest är fester där du är. Det vet du." Jag skrattade tyst. Var han tvungen att vara så gullig? Det gjorde allt så svårt. "Jag kanske kan svänga förbi en stund, bara? Säga hejdå?"

Jag nickade. "Om du vill. Jag kan skriva." Jag kollade ännu en gång bort, jag klarade inte av att kolla in i hans ögon ikväll.

"Molly..." sa han tyst, och la hans fingrar på min kind, så jag vände ansiktet mot honom. Han var farligt nära mig igen, och sekunden innan våra läppar möttes ännu en gång, hördes det skratt och busvisslingar bakom oss.

Vi båda vände oss om, och där stod Nils, William och Wilma. "Ojojoj, störde vi?" skrattade Nils och Wilma gav mig en blick. Jag drog en suck, men det bara jag visste var att det var en suck av lättnad.

Varför i hela helvete var jag glad att kyssen avbröts?