sexton/sjutton | f.s

72

Emilia

"Hugo, snälla." bad jag. Jag drog och slet i hans ärm så mycket jag kunde men han gick ändå ifrån mig.

"Emilia, håll käften!" skrek han. Han var fly förbannad på mig. Tårarna brann bakom mina ögonlock och det enda jag ville var att leva om den här sommaren. Jag önskar jag aldrig hade sagt något till någon om min graviditets scare. Jag önskar att jag aldrig undanhållit det för honom. Och jag önskar att jag aldrig sagt något till Molly.

"Hugo..."

"Hur kunde du inte säga något till mig?!"

"Jag visste att du skulle bli arg!" skrek jag, så det gjorde ont i halsen på mig.

"Jag är inte arg på dig för att du trodde du var gravid Emilia, hur dum är du?! Jag är arg för att du inte sa nåt!"

"Men..." Det brände i min hals, dels på grund av att jag skrek och dels på grund av alkoholen, som inte riktigt ännu kickat in. Bara lite. Hugo gick ut på gatan och jag följde efter som en vilsen hund.

"Jag vill inte snacka med dig nu, Emilia." sa han bryskt, och mitt hjärta gick i miljoner bitar. "Du är full och jag vill hem."

"Snälla kan vi bara..." Grät jag.

"Nej!" sa han och slog undan mina händer från hans armar. "Gå härifrån. Nu. Jag är förbannad på dig nu, okej? Vi berättar allt för varandra. Vi ljuger inte för varandra, Emilia!" Hans skrik ekade mellan husen.

"Jag vet... Jag vet." Tårarna forsade nerför mina kinder. "Snälla... Jag var rädd."

"Du litar inte på mig. Du känner alltid att du måste vara perfekt hela tiden, men livet funkar inte så Emilia!" sa han högt.

Hugo gav mig en sista blick innan han skakade på huvudet och gick med snabba steg nerför gatan och ringde någon för skjuts hem. Jag själv hulkade som en bäbis mitt på gatan och gav med mig när mina knän vek sig. Jag fick genast skrubbsår på knäna, men det gjorde inte alls lika ont som mitt hjärta just nu.

Allt blev suddigt. Min syn, mina tankar, mina minnen.

Jag vet inte hur länge jag satt där. Sekunder, minuter... Ända tills någon knackade på min axel, en tjej jag aldrig sett förut i hela mitt liv. "Hallå? Är du okej?"

Jag strök bort tårarna från mina kinder och snyftade högljutt. Jag mumlade något ohörbart och tjejen försökte hjälpa mig upp. Men jag slet mig ifrån henne, arg som satan och gick in mot festen igen. Allt det här var Mollys fel. Hugo var arg på mig på grund av henne.

Jag gick fram till ett bord där flera flaskor starksprit stod, och jag hällde upp en hel plastmugg med alkoholen. Jag försökte svepa allt på en gång, men det brände så förjävligt att det tog tre omgångar att få ner allt. Det där skulle jag få ångra.

"Vad fan har du gjort?!" skrek jag när jag såg henne. Hon stod glatt och pratade med en okänd tjej, som genast backade ett par steg när jag kom fram och slog bort ölburken ur Mollys hand.

Molly kollade bara pafft på mig, med spilld öl över halva hennes hand. Hon stod med öppen mun och bara stirrade på mig.