sexton/sjutton | f.s

14

"Spelar ingen roll vad ni tror det är jag och min bror, det är så det kommer va med det, spelar ingen vad ni ser vevar rutan min ner och ba blåser min rök på er."

Basen dunkade hårt i marken, och alla runtom mig sjöng med och dansade. Jag kände mig lite yr, men älskade ändå känslan. Känslan kunde mätas med att vara full, fast ändå helt nykter. (Okej kanske inte helt nykter). Folk blev puttade in i mig från alla håll, och för varje sekund som gick kände mig mer och mer klaustrofobisk här i parken.

Emilia och Hugo däremot såg ut att älska varje sekund, och när de kysstes ännu en gång, fick jag känslan att jag var ensammast på jorden igen. Jag var tvungen att komma bort därifrån.

"Jag måste andas!" skrek jag mot Emilia, som knappt märkte av min närvaro. Jag började putta mig ut ur folkmassan, lukten av cigg och alkohol fyllde mina näsborrar. Säkerhetsvakterna hade tydligen inte gjort ett bra jobb med att stoppa minderårigt drickande här ikväll.

"Jag vill inte vara kvar här, men jag är kvar här. Sexpack bärs fet knatch och ett par järn. Och om du inte bott här, kniv heter cutt här, vi kommer från en förort där hasch heter zutt läään. Ge mig fem år till och jag är rik bror, finns ingen plats som den platsen vi bor." 

Ironiskt hur många överklassbrats (jag inkluderad) som är här ikväll och lyssnar på hur de sjunger om förorten. Och vi sjunger med i texterna som om vi vet ett skit om hur det är ens.

Jag kunde inte hjälpa att skratta åt min bittra tanke. Att jag inte ens kunde njuta av musiken för att jag övertänkte? Jag övertänker aldrig. Jag bara gör. Men just nu kändes det konstigt, jag ville inte ens gå tillbaka till Emilia och Hugo för de bara stod och hånglade hela tiden. Jag lutade mig mot ett litet träd och skrattade åt mig själv och min allmänna skevhet.

"Vad är så kul?"

Jag kollade då snett upp och där stod en kille i min ålder, mörkblont hår, ljusa ögon och otroligt snygg. Han flinade åt mig och jag såg på honom. "Känner jag dig?" skrattade jag.

"Nej! Men vi kan låtsas?" Han lutade sig nu själv halvt mot trädet och jag kunde inte hjälpa att bli intresserad av honom där han stod. Vem var han? Varför kom han fram till mig och vad ville han?

"Får jag fråga vad du heter?" ropade jag.

"Johannes! Får jag fråga vad du skrattar åt i din ensamhet?"

Vi kollade på varandra en sekund innan jag såg ut över alla människor. Unga killar i skjortor och dyra skor, som stod och skålade sina ölflaskor till 'Vi är Kvar Här'. "Bara mig själv." sa jag. "Att jag är fucked up."

Killen, Johannes, höjde ögonbrynen åt mig. "Fucked up? På vilket sätt?"

Varför sa jag ens sanningen till den här främlingen? "På alla sätt som finns." sa jag.

Johannes flinade åt mig. "Det tror jag inte på!" sa han över musiken. Jag såg på honom, han var trots den tidiga sommaren solbränd.

"Du känner inte mig, Johannes." sa jag, med betoning på hans namn.

"Det har du rätt i." sa han. "Vad är ditt namn?"

Jag bet mig i läppen. "Jag vet inte om jag är bekväm med att berätta det för dig. Mamma sa att inte prata med främlingar."

"Kom igen, vi känner ju nästan varandra nu! Du vet ju vad jag heter och allt!" sa han. Jag släppte ut ett skratt.

"Vart kommer du ifrån då? Bor du här i stan?" frågade jag med blicken på hans fina ansiktsdrag. Han nickade.

"Värmdö. Grisslinge för att vara exakt."

"Men va?! Skojar du?" Johannes skakade på huvudet med en blick. "Jag ska vara där i sommar!" skrek jag nära hans öra, musiken var jävligt hög nu. Jag kunde knappt höra mina tankar.

"Nähä?" Jag nickade. Hur konstig var inte det här egentligen? En främmande kille från Värmdö kommer fram och startar upp en konversation bara sådär? "Det är en liten värld. Då kommer vi träffa på varandra i sommar!" Han log mot mig.

"Jag ser fram emot det." flinade jag tillbaka. Hans leende var otroligt fint. Jag blickade ner på ciderflaskan i hans hand. Det hade varit otroligt gott med något att dricka nu. Det lilla jag tagit med mig vad slut vid det här laget.

"Kan du berätta ditt namn nu?" frågade han i mitt öra. Han luktade gott, någon aftershave blandat med öl.

Jag flinade åt honom när han gav mig en blick. Jag lutade mig in mot hans öra ännu en gång. "Molly."

"Molly?" Jag nickade. "Fint." sa han.

Jag skrattade. "Tack." Jag kollade emot scenen, där duon nu snackade lite innan de började köra en till låt tillsammans. "Du också." sa jag sedan, och Johannes kollade förvirrat på mig.

"Va?!"

"Du också!" upprepade jag med ett skratt.

"Är jag fin?" frågade han, i mitt öra, och backade inte exakt lika mycket som de andra gångerna. Han backade långt nog så han kunde se in i mina ögon, och jag nickade. "Får jag pussa dig lite då, Molly?" frågade han, och den höga musiken överröstade honom nästan. Hans fråga överraskade mig inte, jag fattade ju att han hade något mål när han kom hit och började snacka med mig. Jag kände mig lyrisk, småfull och glad i detta ögonblick.

"Om du vill!" log jag, och hans läppar mötte mina, under låten 'Sthlm city'.

Här har vi då ett praktexempel på att jag alltid tänker på konsekvenserna efter jag handlat. Att jag aldrig ska lära mig tänka efter (minst) två gånger innan jag gör något. Suck.

Jag vet inte exakt varför jag lät den här främlingen kyssa mig den här kvällen, men om man vill ha några teorier så har jag ett par stycken:
1. Jag var trött på Emilias och Hugos ständiga hångel, och sökte själv desperat efter någon och hångla med. Mitt bekräftelsebehov got the best of me helt enkelt. Och eftersom jag heter Molly Arvidsson så tar jag såklart första bästa. Han såg i alla fall bra ut.
2. Jag ville helt enkelt glömma bort kyssen med Oscar genom att hångla upp en annan kille. Typiskt mig.
3. Yolo

Kyssen var bra, jag kände mig otroligt bekväm även fast jag lutade mig mot ett jävla träd när det hände. Hans hand låg på min midja så ciderflaskan kylde ner mitt lår, och den andra på min kind. Det var en fin kyss. En passionerad kyss. Även fast vi just träffats. Man lever ju ändå bara en gång.

Och jag hade ingen aning vad konsekvenserna skulle bli.