sexton/sjutton | f.s

43

Det var nu flera dagar senare, och jag var tillbaka på Värmdö, med pappa. Han hade ingen aning om festen jag haft på Lidingö, och för det var jag glad. Han hade heller ingen aning om överraskningsfesten jag och Magnus planerade tillsammans.

Till exempel som ikväll. Felix hade sagt att jag skulle komma hem till honom och äta middag, och samtidigt kunde jag och hans pappa planera vidare.

"Jag drar nu." sa jag till min pappa och drog på mig mina skor. "Pappa!"

"Va? Ja, ha så kul." Han var tydligt upptagen med ett spel på mobilen och jag flinade åt honom. Jag öppnade ytterdörren. "Men hörru! Du kan väl säga till Magnus att han kan komma hit ikväll."

Det skulle inte funka, han och jag skulle fan partyplanera ikväll. Sorry, pappa. "Mm, jag säger det."

"Det skulle väl vara bra? Du och Felix vill väl vara ensamma ändå, eller hur?" Han vickade på ögonbrynen och mina ögon växte sig stora.

"Pappa!" Han skrattade. "Euw! Du är så..." Jag letade efter rätt ord.

"Ha så kul, älskling." skrattade han.

"Jaja." Jag himlade med ögonen och gick ut.

Pappa var så pinsam, men jag älskade honom ändå. Det var så skönt att bo med honom. Mycket lättsammare än med mamma.

Jag gick till Felix med tankarna snurrandes i huvudet. Jag var så jävla glad på grund av honom, men samtidigt var jag arg på grund av någon annan. Jag var arg på Oscar för han förstör allt vi byggt upp. Han förstör tilliten och vänskapen. Måste han känna som han gör? Måste han känna behovet att kyssa mig? Jag önskar jag bara kunde säga till honom exakt vad jag kände.

Men det kan jag inte.

"Molly! Välkommen välkommen. Jag har gjort kyckling åt oss." Magnus torkade av sina händer med en kökshandduk och släppte in mig.

"Tack. Det luktar jättegott." Jag hängde av mig jackan och såg Felix komma springandes nerför trappan.

"Hej!" Han log och kramade om mig vänskapligt med en arm, framför hans pappa. "Är du hungrig?"

Jag nickade, och vi satte oss till bords. Jag kände igen min egen pappa i Magnus, de var väldigt lika varandra. Pratglada, roliga och man kände sig lätt bekväm. Vi planerade pappas överraskningsfest, som bara var några dagar bort nu - Magnus hade fixat det mesta, vilket jag var glad över.

Efter maten bestämde sig Magnus för att vi alla skulle kolla på Gudfadern, för enligt honom var det en film man måste sett minst en gång i sitt liv, han blev nämligen helt till sig när jag sa att jag aldrig sett den.

Så vi kollade under småprat och skratt, och Felix höll min hand under filten och jag kunde inte sluta le.

Utomhus hade det börjat regna, och himlen var ovanligt mörk och grå. Det såg nästan ut som det skulle börja åska. När klockan var runt elva bestämde jag mig för att gå hem, jag ville inte att Magnus skulle tro jag var för påstridig och stanna hela natten. Felix följde med mig hem, och vi gick under ett rödprickigt paraply under himlen.

"Festen kommer bli jättebra. Jag är bara lite orolig att pappa kan ha gått lite för långt med inbjudningarna." sa Felix och flyttade paraplyet så regnet inte träffade mig.

"Äh. 150 pers, det är ingenting." skojade jag, också orolig att huset skulle bli smockfullt. Vi skulle ju hålla till i trädgården, men ändå. "Det kommer bli bra."

"Jo." Jag vände min blick mot honom, och hans mun vreds upp i ett litet leende.

"Vad flinar du åt?" Jag släppte ut ett skratt efter jag puttat till honom. De vänskapliga gesterna vi haft mellan oss under kvällen kändes härliga, men ändå udda. Vi både visste att vi var allt annat än vänner.

"Inget." svarade han. Jag gav honom en trött blick, och den såg han. "Jag lovar! Det är inget, jag är bara... glad." sa han ärligt och jag själv bröt ut i ett leende.

"Varför är du glad?" frågade jag, och utan att någon av oss sa något stannade vi plötsligt. Regnet smattrade mot paraplyet ovanför oss, och vi båda såg på varandra. Jag la min ena hand ovanpå hans, hans hand som höll uppe paraplyet. Han svarade inte, bara log mot mig. Jag lutade mig framåt, och kysste honom. Och han kysste mig.