sexton/sjutton | f.s

57

"Hoppa på." Felix drog upp mig på sin rygg och vadade ut längre i vattnet. Överallt omkring oss var de andra, skvätte vatten på varandra eller simmade längre bort.

"Det här känns bekant." sa jag och lutade min haka mot hans axel. "Har vi gjort det här förut?"

"Jag hoppas du skämtar nu. Om du har glömt bort vår första simtur tillsammans blir jag ledsen." Jag fnissade. "Where to, miss?"

Jag skrattade åt honom, exakt så hade det låtit för några veckor sedan när vi badade hemma på Värmdö. "To the stars." Felix flinade och jag släppte hans rygg för att sedan vira mina ben runt hans mage och rygg så jag kunde se hans fina ansikte nu. "Ditt leende är så himla fint, Felix." sa jag, och ångrade mig sekunden efter. Vem säger ens så? Vem gör så, Molly? Gud vad pinsamt.

Felix kinder blossade upp lite och han såg på mig förvånat. "Ditt också, Molly. Det är en av favoritsakerna med dig. Ditt leende och skratt."

"Nu rodnar jag." flinade jag och drog mina fingrar längs hans ryggrad och sen rufsade jag in mina fingrar i hans blöta hår.

"Vet dina vänner om att jag tycker om dig jättemycket eller får jag inte pussa på dig med publik?" frågade han med läpparna nära mina. Jag skrattade tyst och insåg att jag inte brydde mig ett skit om de andra såg mig kyssa Felix. Jag hade inte något alls emot det, faktiskt.

"Du får jättegärna pussa mig." sa jag och kysste honom, mjukt men hungrigt. Det var det enda jag tänkte på nu, när jag inte var med honom. Jag tänkte på hur jag ville kyssa honom, ligga bredvid honom och sova och låta honom kyssa min panna precis innan jag somnade. "Det skämmer mig lite." andades jag emot hans hud.

"Vad skrämmer dig?" frågade han och strök mina ben med hans fingrar. Några av de andra hade börjat gå upp igen, och verkade dra fram alkoholen. Johannes idé, såklart.

"Hur mycket jag tycker om dig." sa jag ärligt. "Jag brukar inte tycka om folk såhär mycket."

Felix log, men jag själv försökte att dölja min bekymmer. Vad kommer hända? Vad vill jag ska hända? Vill jag bli hans flickvän? Vill jag åka hem när sommaren är slut och vara singel? Vill jag att allt ska vara som vanligt? Allt förvirrade mig, för jag tyckte om honom så jävla mycket.

"Är jag speciell?" Felix släppte mig och simmade iväg lite på rygg.

"Du är jättespeciell." sa jag och började simma mot land igen. Vattnet var faktiskt ganska varmt, men jag kände mest bara för att gå upp, ta på mig en varm hoodie och kanske sno till mig lite alkohol för att få upp värmen.

Jag kröp in i tältet och bytte om igen, när jag kom ut så hade himlen mörkat ner sig lite under trädtopparna och det såg nästan lite kusligt ut om man kollade upp.

Jag drog ihop mitt blöta hår i en bulle mitt på huvudet och gick barfota mot elden igen. Jag hade bara ett par shorts på mig så jag tänkte att elden kunde värma upp mig igen.

"Du och Felix, alltså?" William dök upp bakom mig och satte sig sen bredvid mig. Han flippade sin vattenflaska upp i luften om och om igen. "Trodde det var du och Oscar?"

"Och jag trodde det var Oscar och Sandra. Svårt att veta ibland faktiskt." sa jag och sträckte upp mina kalla fötter mot elden. Jag var lite trött på att alltid associeras med Oscar. På det sättet.

"Oscar hatar Sandra, det vet du väl själv." skrattade William. "Jag trodde du inte riktigt hade gått vidare men... tydligen har du det." Han kollade bort mot Felix och petade mig i sidan retandes.

"Ge dig." skrattade jag.

"Jag hänger verkligen inte med i svängarna häromkring."

"Nej." Jag suckade. "Inte jag heller." Jag förstod ifall William var förvirrad, men tänk på Oscar då? Hur förvirrad var inte han just nu?

"Så du och Oscar håller inte på alls längre?" Jag skakade på huvudet.

"Jag och Oscar... vi är kompisar. Bara kompisar." Om ens det, tänkte jag, med blicken i elden.

"Har ni bråkat?"

"Va?"

"Om ens det?" upprepade William. Jag hade inte ens märkt av att jag sagt det högt. "Har ni bråkat?" Jag öppnade munnen men kom inte på något att säga. "Ni två brukar ju vara bffs liksom, och ni har knappt setts i sommar." sa William.

"Nä... Jag vet inte faktiskt. Men du behöver inte oroa dig. Det är lugnt. Vi tar bara en paus från varandra just nu." Jag puttade till honom och han himlade med ögonen.

Jag tyckte det var ganska skönt faktiskt. Med Oscar ute ur bilden behövde jag inte ha dubbelt så dåligt samvete kring mig och Felix.

Jag såg på Johannes, sen på Felix sen på Johannes igen. Om det är något jag borde ha dåligt samvete kring så är det exakt det.

Jag kan inte längre fortsätta ljuga om det, och låtsas som det inte hänt. Jag måste göra något, och med det menar jag berätta sanningen. Jag skiter i om Johannes blir lack, jag måste.