sexton/sjutton | f.s

53

Efter pannkaksfrukosten hade jag och Felix krupit tillbaka ner i sängen igen och låg bara och myste. Allting kändes så himla bra, ända tills tanken av mig och Johannes dök upp i hjärnan igen. Jag är så trött över att konstant gå runt med en klump i magen på grund av det där. Allting skulle bli så mycket bättre om jag bara berättade sanningen för honom. Men jag vågade inte. Jag var alldeles för feg.

Klockan hade slagit halv ett när Felix började samla ihop sina grejer för att gå till fotbollsplanen och träffa sina kompisar.

Emilia ringde på Skype mitt i hans flykt.

"Hej älskling." svarade jag och la mig på mage i sängen med datorn framför mig. "Jag hade tänkt ringa dig senare."

"Jaså du? Har du vaknat nu?"

"Vi har varit vakna i flera timmar faktiskt." sa jag stolt och Felix kom in i rummet och krånglade med sin väska på golvet.

"Vi?"

"Felix är här." Jag vände datorn emot honom och Felix vinkade glatt.

"Tjena Emilia. Hur är läget?"

"Läget är jättebra." skrattade hon. "Har du sovit över hos Molly inatt, eller?" sa hon retandes och Felix kliade sig i nacken.

"Ja, det kan hända..." sa han och skrattade sedan. "Jag måste dock dra nu, dem väntar på mig vid planen. Men vi hörs väl när vi drar ut i skogen?"

"Aha, ska du med?" frågade hon.

"Ja, om jag får alltså. Molly bjöd in mig så jag antog att ni andra hade godkänt."

"Jaha, ja men det är klart du ska med! Det blir bara kul om vi är flera."

"Härligt, då ses vi snart igen då!" Felix vinkade och Emilia stämde in med ett leende.

Jag vände tillbaka datorn mot mig själv, och Felix gav mig en puss på kinden innan han stack ut ur rummet och Emilias leende växte snabbt till ett flin istället.

"Molly Arvidsson, varför håller du mig inte uppdaterad på vilka killar du sover med och inte? Jag trodde det var du och hans kompis? Johannes?"

"Nej... Vi låg bara typ tre gånger men sen slutade vi. Det funkade inte. Jag vet inte ens själv vad jag känner för Felix. Jag tycker bara om honom jättemycket."  

"Han tycker om dig också, det märker man. Ni är fett söta tillsammans." Jag rodnade. "Men vet Felix om det där med dig och Johannes eller...?"

"Nej... Jag har försökt berätta för honom men det går aldrig. Jag mår bajs på grund av det där. Men om jag berättar så kommer Felix hata mig och Johannes kommer döda mig för vi har kommit överens om att inte säga nåt till nån." Jag masserade mina tinningar. "Allt är bara en stor röra."

"Hela du är en stor jävla röra, Molly." sa Emilia med ett höjt ögonbryn.

"Jag vet." stönade jag. Jag måste få ordning på mitt liv. Det är det minsta Felix förtjänar. "Fast du kan inte direkt döma mig. Hur har det gått med graviditetstestet? Har du tagit det?"

"Nej. Jag har försökt förtränga det. Vi båda ska bara glömma att jag ens..."

"Emilia." sa jag. "Du måste göra det."

Emilia såg nedstämd och ängslig ut. "Jag vågar inte, Molly, jag gör verkligen inte det. Jag kan inte stå ut med tanken ifall det är sant. Fattar du att hela jävla stan kommer döma mig och snacka om mig och sprida rykten om mig och..."

"Emilia, du måste ta testet för att ens veta om det är sant! Du kan inte tänka sådär, det är nog bara en pregnancy scare! Har du berättat för någon annan?"

"Nej, inte ens Wilma. Snälla säg inget, jag skäms. Så himla mycket..."

"Hugo då?"

Emilia blev tyst, och jag suckade. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inte bära detta på mina axlar, vara den enda som visste något... Trots att hon kanske inte ens var gravid så var det här en stor hemlighet och sak att gå och bära på.  "Han måste veta, även om du inte ens gjort testet."

"Molly, du fattar inte! Han kommer bli besviken på mig i vilket fall! Att jag inte tagit p-piller som han alltid velat, att jag inte vill använda kondomer... Jag vill inte berätta än."

"Nej, okej... Jag kommer inte säga nåt. Men snälla, ta testet, jag vill inte att du ska gå runt och må dåligt över det där."

"Nä... Jag ska berätta för honom. Snart."