Dagarna efter min födelsedag var långa och olidliga. Jag spenderade hela min bakisdag med att packa ihop mitt rum hemma hos pappa. Alla kläder, alla foton, födelsedagspresenter och sladdar och småsaker, lade jag ner i mina resväskor som jag fortfarande hade där efter min ankomst.
Dagen efter det åkte jag och mamma hem. Hon frågade mig om jag inte ville åka hem till mina vänner här och säga hejdå innan vi åkte. Jag skakade bara på huvudet och satte mig i bilen. Hon kysste pappa hejdå, det kändes fortfarande otroligt konstigt att se dem tillsammans.
Ingen av mina "nya vänner" hade hört av sig efter festen på min födelsedag, katastroffesten. Inte Felix, inte Johannes, Tindra eller Agnes. Jag hade heller inte snackat med Emilia angående vårt gräl. Jag antog att Wilma visste att vi bråkat dock, Emilia måste ha sagt något till henne. Vi skulle bli vänner igen, det visste jag. Det skulle bara ta lite tid.
När jag och mamma kom hem till Lidingö packade jag upp mina grejer, jag ville mest bara få bort resväskorna och inte påminna mig själv om Värmdö och allt drama där.
Jag mådde skit. I fem dagar i sträck mådde jag skit. Jag pratade lite med Wilma, hon sa att Emilia mådde skit hon också över vårt bråk. Wilma sa även att hon betedde sig konstigt, att hon inte borde må så dåligt över det lilla bråket vi hade. Jag tänkte inte så mycket över det. Jag var mest ledsen över att Felix inte hade hört av sig något. Han kanske satt och väntade på att jag skulle göra detsamma.
Han var säkert extra förbannad nu, för att jag bara stuckit utan att säga hejdå, eller förlåt.
Jag gick ner i hallen i mammas stora villa. Drog på mig mina skor och öppnade dörren. "Jag går ut en stund, okej?"
"Vart ska du?" Mamma kom ut ifrån köket där både hon och pappa stod och lagade mat. Pappa hade spenderat fyra dagar här hemma, och det kändes minst sagt konstigt. Men både han och mamma verkade lyckliga.
"Bara ut på en promenad." svarade jag.
"Okej. Maten är klar om trekvart ungefär. Är du hemma då?"
"Ja. Jag kommer snart." sa jag. Jag hade inte lämnat mitt hus på flera dagar.
Jag drog fram mobilen. Ingen hade ännu skrivit något. Inte ens Emilia. Jag skulle ha hört av mig till henne i veckan, men jag hade varit för ledsen och utmattad. Jag hade en ursäkt, men det hade kanske kom också - att Hugo och hon bråkade.
Den enda jag hade pratat med på riktigt var Wilma. Och Oscar hade skickat några sms också. Jag var glad att vi var vänner igen, men inte glad nog att glömma bort Felix.
Jag gick in på min och Wilmas sms-konversation.
Wilma, 18:08:
Hur mår du?
Molly, 18.11:
Skit, lol
Wilma, 18.11:
Jag vet att det måste göra ont dedär med felix, men ni kommer reda ut de. Lovar
Molly, 18.12:
Jag tror inte de. Är inte likt honom att ignorera mig i flera dagar i sträck. Tror han är riktigt förbannad på mig
Wilma, 18.13:
Skriv till honom. Säg att ni måste snacka
Molly, 18.15:
Vi snackade på min födelsedag. Gick inte så bra haha
Wilma, 18.16:
Men sluta nu. Han kan inte va arg på dig för att du blev arg???
Wilma, 18.20:
Du och Emilia måste prata dessutom, hon mår skitdåligt över ert bråk. Hon skäms
Molly, 18.21:
Fattar inte varför?? Det var inget jätteallvarligt.
Wilma, 18.23:
Nej precis. Hon och Hugo har blivit sams nu ändå. Man kan tro att hon gjort något mkt mer allvarligt än att skrika lite på dig, som händer lite då och då haha
Molly, 18.24:
Aja jag ska snacka med henne snart
Wilma, 18.25:
Molly skolan börjar igen om tre dagar. Ni måste prata innan det
Molly, 18.26:
Jag vet. Och jag ska träffa henne.
Wilma, 18.27:
Bra. Du vet hur hon kan vara
Jag suckade. Att Emilia skämdes så pass mycket var inte rimligt. Jag skämdes också över bråket, men inte så mycket. Den enda anledningen att jag inte hört av mig var för att jag var så ledsen över Felix.
På tal om Felix. Jag bestämde mig här och nu att sms:a honom. För första gången på nästan en vecka.
Jag hade gått igenom området. Allt började smälta ihop. Lägenheter och villor, trädgårdar, skolor och affärer. Jag hade sett allt det här alltför många gånger nu.
Jag svalde min stolthet och började skriva.
Till: Felix, 19.55:
Förlåt Felix
Meddelande ej skickat
Jag stirrade förvirrat på skärmen länge. Vadå inte skickat? Jag hade internet, jag hade aldrig tidigare haft problem med att skicka sms.
Jag tryckte på 'skicka igen' flera gånger, men meddelandet kom aldrig fram till Felix. Varför? Vad hade han gjort? Blockerat mitt nummer? Det skulle vara den enda förklaringen.
Jag blinkade bort den familjära känslan av tårar i ögonen och stoppade ner mobilen i fickan igen. Jag fattade ingenting, och jag hade varken hoppet eller styrkan att ringa upp Felix nu.
Det där var första och sista gången efter grälet.
Felix
Mitt hjärta var helt jävla förstört och trasigt på grund av henne.
Så varför var jag fortfarande så hopplöst förbannat jävla kär i henne fortfarande?
A/N:
SLUT, but fear not, en uppföljare är på G. Vet dock inte när jag kommer publicera det första kapitlet av den boken, men så länge publicerar jag min ask.fm-bok!! (wow so kreativt av dig, myself, verkligen -.-.-.-.-)
Vet att exakt ALLA gör böcker om ask.fm, men min är inte bara frågor och svar utan har en berättelse och en storyline. Boken hittar ni på min sida, den heter ask.fm | f.s och de två första "kapitlen" är ute redan nuuuuuu så snälla ge den en chans, den är faktiskt mkt bättre än den här boken lol. Direkt länk: http://my.w.tt/UiNb/LuPSQ1Hl3v
Ok puss hej
STAI LEGGENDO
sexton/sjutton | f.s
Fanfiction"jag är en storm från ingenstans jag kan krossa ditt hjärta."
