sexton/sjutton | f.s

71

Molly

Jag gick fram till Oscar. "Du är här." påpekade jag. På min fest. På min födelsedag. Varför?

"Grattis." sa Oscar nervöst.

"Tack." sa jag frågande. Allt kändes bara så himla löjligt. Att vi inte hade pratat på hela sommaren, på grund av en fånig kyss? Han är trots allt min bästa killkompis. "Förlåt."

"Du ska inte be om ursäkt, Molly. Jag kom hit för att be om ursäkt."

"Jo. Jag behöver det. Jag har varit en fitta som bara ignorerat dig. Du förtjänade inte det. Jag är så dum!"

"Nej! Jag kom hit för att vifta vit flagg."

Jag log. "Vi båda har varit helt jävla dumma i huvudet."

"Verkligen. Förlåt."

"Förlåt själv." Jag gick in för att ge min bästa vän en efterlängtad kram. Allt kändes så otroligt löjligt. Varför hade vi ignorerat varandra? Jag hade saknat hans kramar. Hans doft. "Du vet att jag älskar dig, va?"

"Mm." svarade Oscar efter ett tag.

"Jag gör det. Förlåt."

Oscar strök min rygg och jag kände en värme jag inte känt på länge. Inte något konstigt, romantiskt, utan bara kärleksfullt. Vi kramades länge, vi tog igen för alla kramar vi inte fått av varandra den här sommaren.

När kramen äntligen tog slut backade jag och kände inte längre doften av hans nytvättade hår och cologne, utan lukten av spilld öl, sprit och svettiga ungdomar.

"Felix och Emilia står där borta. Vill du säga hej?"

"Nej det är lugnt." Oscar kliade sig i nacken. "Jag ska leta reda på Nils." Jag nickade. Fan vad lycklig jag var nu.

Oscars besök var helt överraskade för mig, men det hade gjort mig så himla glad. Så lycklig. Kanske var det glädjeruset av att få min bästa vän tillbaka och blandningen av alkohol i mitt system som fick mig att börja bli lite vimmelkantig nu. Jag vet inte hur mycket klockan är, eller hur mycket jag har druckit, men fan vad jag var glad.

Jag sprang tillbaka till Felix, greppade tag i hans båda underarmar och gav honom en kyss. "Vi är vänner igen!" utbrast jag.

"Varför är han här?" frågade Felix och lät mig dricka upp resten av hans öl också. Jag hade innan det svept resten av min egna lättöl.

"Vem? Oscar? Han kom hit för att säga förlåt! Visst är det gulligt?"

"Gulligt?" frågade Felix mig. "Nej. Desperat, snarare."
Jag skrattade åt Felix, hans skämt fick mig alltid på bra humör.

"Han är så bra!" sa jag. Emilia kom fram till mig och frågade vad Oscar sa till mig. Hon avbröt mig ganska mycket när jag pratade om Oscar men jag brydde mig inte, jag var för glad för att bli irriterad. Tanken att ens bli irriterad slog mig inte ens.

"Oh my god!" pep Emilia för den hundrafemtionde gången under vårt samtal, och jag kollade på Felix. Han stod med spänd käke bredvid oss och hade inte sagt något på väldigt länge nu. Han kanske bara var trött.

"Fan vad snygg du är Felix!" sa jag och pussade på hans kind. "Säger jag det till dig ibland? För du är det!"

"Snälla, Molly..."

"Du är det! Jag... För du brukar alltid säga till mig hur fin jag är och jag blir så glad av det, men jag brukar inte säga det till dig, va?"

"Du måste ha vatten." mumlade han och tog min hand. Jag pussade på hans handrygg. Han tycker säkert jag är jättefull...

"Seriöst!"

"Jag går och hämtar..." mumlade han och jag såg honom försvinna mot huset.

Innan Felix hunnit tillbaka med vatten gick Hugo förbi med en vattenflaska och jag tog tag i honom. Det här var perfekt tillfälle att snacka med honom. Glädjeruset hade nästan försvunnit nu, och det var bara alkoholen kvar i kroppen.

"Kom jag ska fråga dig en sak." sa jag och drack upp vattnet i flaskan. Mitt hår hamnade överallt och blåste i den kyliga vinden.

"Vadå?" skrattade Hugo, inte alls full tydligen.

"Jag vet inte varför jag inte frågat dig det här innan, jag har gått och tänkt på det typ hela sommaren!"

"Vadå, Molly?" Vi satte oss på gräsmattan precis utanför ett förråd.

"Hur reagerade du egentligen när Emilia sa till dig att hon trodde hon var gravid?" frågade jag.

Jag tänkte tillbaka på den där dagen vid stranden, då Emilia sa till mig att hon trodde hon var gravid. Jag fick ju förfan hjärtstopp, hur skulle Hugo då reagera?

Tänk om Emilia hade varit gravid på riktigt, tänk vilket liv det hade blivit hemma på Lidingö då.

"Va?" frågade Hugo simpelt. Och förvirrat.

"Ja, fan vilken tur att hon inte var det! Eller hur?" Jag kollade på honom, på hans frågetecken-formade ansikte.

"Gravid? Vad snackar du om?"

Hugo måste vara full. Annars skulle han komma ihåg. Om inte... Om inte Emilia aldrig sagt något till honom?

"Ja... Du vet. Emilia trodde..."

"Trodde vadå?" Hugos ögonbryn rynkade ihop sig.

"Hon har väl berättat för dig?" Jag la handen för munnen. "Inte?"

"Molly. Vad fan pratar du om? Är Emilia gravid?"

"Nej. Nej. Hon bara trodde det."

"Hur full är du, seriöst?" Hugo lät inte road alls, utan bara arg.

"Inte alls mycket, jag lovar." svarade jag. "Jag trodde du visste?"

"Visste. Vadå?" Hugo bet ihop och kollade på mig. Det var som om han var i förnekelse.

"Hon trodde hon var med barn." upprepade jag tyst. Jag var lika förvirrad som Hugo vid det här laget.

Hade Emilia ljugit för mig? Hon sa att hon hade sagt till Hugo! Hon sa det rätt upp i ansiktet på mig. Hur visste han inte? Hur fan visste jag, men inte han?

"Va."

"Jag... Jag vet inte."

Hugo ställde sig plötsligt upp, så vattenflaskan i min hand flög iväg och jag blev lämnad ensam.

Hugo var jävligt arg, och jag var förvirrad. Vad fan hände just? Hugo tänkte med störst sannolikhet leta reda på Emilia nu.

Och jag hoppades bara på att de två inte började bråka nu. På grund av min stora käft.