sexton/sjutton | f.s

77

Molly

"Molly!" En röst som verkade komma långt långt bortifrån hördes, och jag väcktes från min djupa sömn. "Molly!"

Jag ryckte till, med en sprängande huvudvärk och en mun som smakade illa.
Mammas nyvakna och aningen arga ansikte väckte mig. "Vad har du gjort?!" pep hon förargat och jag stönade där jag låg, på mage i soffan.

"Va?" mumlade jag och försökte sätta mig upp. Allt snurrade, allt gjorde ont och jag var förvirrad. I en sekund undrade jag varför mamma var här, hemma hos pappa. Sen insåg jag att de två dejtade igen. Och varför hon var arg, det svaret fick jag när pappa kom in i vardagsrummet med en matta fylld av spya. Min spya. Fyfan vad vidrigt.

"Molly, vad har du gjort?" frågade pappa mig. Han lät besviken, inte arg som mamma.

"Hon har spytt i hela hallen, på mina skor och hon stinker sprit, Peter!" skällde mamma och korsade sina armar över sitt bröst.

Jag hade fortfarande gårdagens kläder på mig, jag mådde illa och känslan av en redig bakfylla fyllde mig. Och minnen från mitt och Felix gräl kom till minne och min mage började göra ont.

"Drack du igår, Molly?" frågade pappa när han lämnat mattan på hallgolvet, som ändå behövdes skuras. Han hukade sig ner så han hamnade i samma höjd som mig själv som satt på soffan. Jag kunde inte ens se honom i ögonen.

"Klart hon drack, det ser du väl?" sa mamma och började massera sina tinningar. "Förstår du hur orolig jag blev när jag såg dig ligga här? Du kunde ha dött Molly!" Mamma var alltid en sån dramaqueen. "När kom du hem egentligen?!"

"Förlåt." sa jag tillslut. Mamma eller pappa hade aldrig kommit på mig med att dricka alkohol på det här sättet. Jag var säker på att mamma visste att jag drack, men hon hade aldrig fått reda på det helt säkert.

Med tankarna fortfarande på Felix blinkade jag bort tårarna i mina ögon. Fan. Allt var fel. Jag la mitt huvud i mina händer.

"Hur kan du vara så oansvarig, Molly?" Mamma såg helt förstörd ut.

"Det var inte meningen." sa jag, helt torr i munnen. Det var faktiskt sant. Jag hade inte planerat att bli stupfull och gråta bort min födelsedag. En tår rullade nerför min kind, och pappa suckade. Han la en hand på mitt ben.

"Vi vet att du inte brukar bete dig såhär, gumman. Vi vet det. Men du borde veta att du inte ska dricka..." sa pappa och kollade på mamma, som bara stod och snörpte på munnen.

"Jag vet det." sa jag och snyftade lite. Dels för att jag faktiskt var ledsen, men även för att jag ville att mamma och pappa skulle tycka lite synd om mig, och inte skälla på mig så mycket.

"Vi är inte arga." sa pappa. "Bara besvikna."

"Och arga." lade mamma till, när hon såg att sina klackar var täckta med spya.

"Jag vet." upprepade jag och snyftade lite till.

Allt blev fel igår. Jag bråkade med Emilia dessutom. Och Felix.

"Gumman..." Pappa satte sig bredvid mig på soffan och la en beskyddande arm runt mig. Han var lite mer på min sida än vad mamma var, det märkte man. Tur det. "Du vet, om du gör såhär... Hur ska jag och mamma kunna lita på dig?"

Jag skakade på huvudet och kollade sedan upp. Mamma såg upprört på mig och pappa verkade inte veta vad han skulle göra.

"Ja, jag vet inte hur vi ska göra nu." suckade mamma. "Utegångsförbud, är det det bästa straffet? Att du inte ska få träffa dina vänner mer?"

"Vi vill inte straffa dig, gumman." inflikade pappa.

"Hur ska hon annars lära sig, Peter?" frågade mamma. De har redan börjat bråka, som jag förutspådde. "Hon verkar inte veta att man inte beter sig såhär!"

"Det har ju aldrig hänt tidigare, eller hur?"

Pappa suckade. Mina tankar vandrade iväg till gårdagen istället, bråket med Felix. Han sa att han är kär i mig. Inte var, är.

Allt gjorde ont. Min kropp, mina tankar, mitt huvud, min mage. Jag ville bara rymma härifrån, ifrån det här stället, från de jag kände, från alla bekymmer.

"Jag vill åka hem." sa jag plötsligt. "Om ni ska straffa mig, så gör det genom att skicka hem mig."

Mamma och pappa tystnade båda två. "Hem?" frågade pappa. Jag torkade en tår.

"Till Lidingö?" Mamma slutade nu korsa sina armar och stod istället helt uppgiven framför mig och pappa.

Jag nickade. Det var det bästa, tänkte jag. Jag sticker härifrån nu. Jag vill inte mer. Vill inte träffa Felix efter vårt bråk, han måste hata mig.

"Varför?" frågade mamma. "Planen var att du skulle stanna här veckan ut."

Skolan började nästa vecka, och egentligen ville jag stanna hos pappa så länge som möjligt, men inte nu. Inte efter mardrömmen som var igår.

"Ja, vill du verkligen..."

"Ja." Jag ställde mig upp. "Ni ser ju själva vad det här stället gör med mig. Hemma händer aldrig sånt här. Men här... Här dricker jag alkohol..." Som om jag aldrig gjorde det hemma. "Allt bara spårar." suckade jag. "Jag vill hem."

Mamma och pappa utbytte några blickar och sedan satte mamma sig ner.

"Är du säker?" frågade mamma,

Om jag stannade här skulle jag bara påminnas om Felix. Hur många dagar det än var jag skulle stanna. Så jag nickade igen.

"Okej... När vill du åka, då?" Pappa såg förvirrad ut. Jag ville inte såra honom genom att säga att jag ville härifrån, men det berodde inte allt på honom. Jag hade trivts jättebra här, och det visste både han och mamma.

"Idag. Imorgon. Så snart som möjligt." svarade jag. "Det är för mitt eget bästa." Ljög jag. Min mage gjorde så ont. "Jag kan börja packa idag."

"Okej." sa mamma. "Du och jag kan åka imorgon. Om det är det du vill."

"Det är det." sa jag.

Mamma och pappa började prata, att det verkade faktiskt vara det bästa alternativet, att det var för mitt eget bästa och att jag och mamma skulle åka imorgon och att pappa kunde åka upp med vissa av mina saker dagen efter.

"Jag går och packar." sa jag efter ett tag och gick ner till mitt rum.