sexton/sjutton | f.s

13

"Allt med?" frågade pappa oroligt. Det var första gången han själv släppt iväg mitt tonårs-jag ut på äventyr, och han var nervös.

"Ja, pappa." skrattade jag. "Det är en konsert, inte någon rave-fest."

"Och du sover hos en kompis sen? Och extranycklar är med, pengar och mobil? Laddare också?"

"Ja. Jag sover hos Emilia och kommer hem imorgon." sa jag. Pappa nickade fundersamt.

"Du... Sa jag att Helge som bor längre bort på gatan håller i en fest imorgon? Det skulle vara kul om du följde med så kunde jag presentera dig för folk. Får se om de kommer ihåg dig."

Jag höjde skeptiskt ögonbrynen. "Kommer det bara vara en massa gubbar och vuxna på den här 'festen'?" frågade jag. Jag hade redan varit med om en vuxen-bjudning i sommar, hos mamma. Då hade jag ju som tur var Emilia och Wilma som räddade mig från tråkigheterna, men det skulle vara så omständigt för dem att komma hit.

"Nej." skrattade pappa. "Hela ön är i princip bjuden, och många i din ålder brukar komma också. Bland annat Magnus son. Du kanske känner igen honom." sa pappa. Magnus var tydligen pappas homeboy, han kunde inte sluta prata om honom igår vid middagen. Det var gulligt ändå, hur min vuxna man till pappa hade en bästa vän.

"Okej, bra!" sa jag glatt. Det kanske skulle vara ett bra tillfälle att prata lite med tonåringarna här. "Då är det bestämt." sa jag. Jag tog mina hemnycklar från köksbordet och la ner de i min väska. "Vi ses imorgon!" ropade jag och öppnade ytterdörren.

"Sms:a när konserten är slut!" sa pappa.

Jag gick glatt ut på gatan, på väg mot bussen som skulle ta mig mot stan.

Emilia, 17.34:
Då ses vi vid Slussen om en timme?

-

Det var redan mycket folk i Kungsan, och de skulle inte börja spela förrän om en timme.

Säkerhetsvakterna hade skapat en stor kö in i det inhägnande området där scenen var, och kön stod i nuläget stilla. Kön bestod mest av ungdomar, och några dryga killar längre fram hade redan börjat tjafsa med vakterna.

Ett par människor hade släppts förbi, vilket gjorde att det blev mer space. Jag satte mig ner på marken, mina ben var redan trötta. Jag drog upp en Redbull ur min väska jag köpt innan vi gått hit.

Jag kollade upp på Emilia och Hugo, som stod och pussades i folkmassan. Att de inte skämdes, typ? Såklart hade Wilma rätt, jag kunde inte hjälpa att känna mig som ett tredje hjul, och kvällen hade knappt börjat.

"När ska jag hitta någon som du, Hugo?" frågade jag. När jag såg på paret blev förhållande-livet rätt så tilltalande måste jag erkänna även fast jag inte var en förhållandetjej.

"Du har redan mig, Molly." sa han och satte sig bredvid mig och slängde sin arm runt mig. "Emilia har inget emot att dela."

"Jo det har jag faktiskt." sa hon och tog en klunk av min Redbull. "Föresten så har redan Molly killar efter sig." sa hon flinades och började vicka på ögonbrynen mot mig. Hon satte sig bredvid oss båda.

"Nej, det har jag inte alls." sa jag och la Hugos arm runt Emilias axel istället.

"Nähä? Vad var det som hände på Grönan då?" flinade hon.

"Kommer du någonsin släppa det där?" Under hela vårt Skype-samtal igår hade de retat mig över kyssen. Ugh. "Det var en engångsgrej. Jag vill inte förstöra vår vänskap."

"Vänta, vad hände på Grönan?" frågade Hugo förvirrat.

"Oscar och Molly..." började hon men slutade när jag gav henne en mördarblick. Hon började göra pussmunnar mot Hugo, som skulle föreställa vad jag och Oscar gjorde. Jag gav henne ännu en blick och hon höjde ögonbrynen. "Vadå? Jag sa inget."

"Som sagt så betydde det ingenting. Det var ett misstag." förklarade jag. Min magkänsla sa att det bara var bäst att sluta, innan någon blev sårad.

"Vänta va?" Utbrast Hugo. "Varför är jag alltid den som får reda på saker sist här? Och varför har Oscar inte sagt något till mig? Han borde väl ändå rusat till oss boys och berättat?"

Jag himlade med ögonen. "Han kanske också ångrar det." mumlade jag tyst. Hugo hörde inte, men Emilia gjorde dock det. Hon gav mig en förvirrad blick, som sa 'ångrar?'. Ja. Jag ångrar mig. Och mår skit över det.

"Oscar är ju en jävla motherfucker..." mumlade Hugo upprört. "Som inte säger någonting..."

"Jaja." sa jag stramt. "Kön börjar röra på sig, så..." Jag ställde mig upp och hjälpte de båda upp också. Bytet av samtalsämne var ett ganska klart tecken att jag inte ville prata om det längre, och det respekterade Emilia. För tillfället i alla fall.