ask.fm | f.s

24 - Felix

Vem är din hjälte?
Är min egen hjälte

Jag kunde inte hjälpa att undgå att tänka på hur det här måste se ut för alla andra människor på den här festen. Jag visste att majoriteten visste vem jag var, och vem Michelle var, men inte att vi någonsin varit vänner eller ens snackat. Och nu helt plötsligt satt vi här, pratade och drack som gamla vänner.

"Du skäms för att bli sedd med mig, eller hur?" frågade jag henne och hon la undan sin mobil. Hon hade svarat på några snaps och vägrade ha med ens mitt ben på bilderna hon skickade som svar. "Erkänn bara!" skrattade jag.

"Ja. Du har inte det bästa ryktet, direkt." sa hon och log med tungan mellan tänderna. Det var jävligt gulligt, men svor sedan åt mig själv för att jag ens beskrev något som 'gulligt'.

"Inte du heller." svarade jag och hon såg överdrivet stött upp även så min aningen onyktra hjärna fattade att hon inte var seriös.

"Okej, fair enough." sa hon och drog undan sitt mörka hår till ena axeln. Hennes blick fastnade på något bakom mig och när jag kollade dit såg jag Oscar, två tjejer skrattade när de försökte hålla honom borta från golvet. Jag flinade för det var fan inte ofta man såg Oscar så här.

"Just det!" sa jag plötsligt när jag vänt mig om så Michelle hoppade till. Jag skrattade och hickade tyst. "Jag hörde att du och Oscar pratade förut." Michelle sänkte blicken. "Vad handlade det om?"

"Inget." försökte hon försäkra mig om.

"Pratade ni om mig?" frågade jag dumt och putade med underläppen mot henne. Michelle himlade med ögonen. Fan, den bruden gjorde det ofta. Eller så kanske det bara var när hon var med mig.

"Ja, precis. För allt handlar om dig, Felix." Mitt namn ur hennes mun påminde mig om hur hon stönat det för en vecka sedan, när hon låg under mig med mig i komplett kontroll. Hon måste bara vilja samma sak som mig, eller hur? Hon kan inte bara glömma bort hur det var att känna mig inuti henne, hur våra kroppar var sammanflätade på ett sätt de sällan är mellan två människor. Hon måste bara vara en otrolig skådespelare, that's it. Hon tänkte på det lika ofta som jag gjorde.

"Jag trodde väl det. Men seriöst, vad snackade ni om?"

"Inget." Hon ryckte på axlarna. "Han kom fram och va stupfull och började gräla med mig, bara."

Jag nickade och var nöjd med svaret. Jag kom ju inte ens ihåg vad det var jag hade hört att de pratade om, jag kom bara ihåg att jag hade tjuvlyssnat på dem. Allt annat var tomt.

När Michelle frågat om lägenheten tidigare tvekade jag inte ens att säga samma sak som till alla andra nyfikna brudar. 'Är den här lägenheten din?' 'Ja, på sätt och vis'. Jag ljög ju inte, den var ju på sätt och vis min. Jag använde den i alla fall lika mycket som mamma eller pappa gjorde! Även fast det alltid var på grund av hemsläp, inte på grund av bråk med min partner, som det var för mina föräldrar.
Jag kunde inte direkt säga sanningen. 'Jo, den här lägenheten använder mamma och ibland pappa när de bråkar för mycket för att ens vara i samma hus som varandra!' Aldrig i livet. Ingen visste om hur det var hemma, inte ens Oscar. Mamma och pappa visste att de alltid skulle bete sig som värsta lyckliga familjen så fort någon gäst kom. Annars skulle deras perfekta yta fallera som ett jävla korthus. En vindpust, och det var över för deras del.

Jag var så jävla trött på det där, men vad skulle jag göra? Jag hade ju blivit van, tio år med den där skiten - det var ju vardag för mig. Bråk och stök och sprit och sex.