ask.fm | f.s

118 - Felix

Finaste du!
Lol

"Vad gör du." frågade Michelle med en bristande röst. Jag fattade vad det här såg ut som i hennes ögon - som en flykt. Hon trodde jag skulle rymma, fly och dissa henne även fast jag lovat att sova här med henne inatt. Hon trodde säkert jag skulle vidare till nästa tjej, som förr i tiden. Det gjorde ont i hjärtat att tänka så, att hon tänkte på mig på det viset.

"Pappa ringde." sa jag med ett bultande hjärta. "Jag måste hem."

Tusen tankar snurrade i mitt huvud just nu, hur skulle jag kunna förklara det här på ett bra sätt för henne?

"Varför?" Michelle satte sig upp i sängen med täcket för sina bröst.

"Jag..." Jag svalde. "Jag vet inte." Michelles blick fick mig att vilja berätta för henne. "Han måste åka hemifrån och någon måste passa ungarna."

"Tänkte du gå utan att säga något?" Något sårat fanns i hennes blick.

"Jag ville inte väcka dig." sa jag. Delvis sant, men jag tänkte även att ifall jag smög skulle jag slippa hamna i just den här situationen; att behöva förklara allt om min fucked up familj för henne.

"Okej..." sa hon tvekande.

"Förlåt, han ringde nyss och va ganska arg."

"Okej. Gå du." sa hon. Jag ville stanna och förklara mig bättre, men samtidigt visste jag att jag måste hem också. Så jag tog de sista av mina grejer, och gick ut ur hennes rum. Jag visste att det inte var det Michelle ville, men jag var tvungen. Om något skulle hända mina syskon skulle jag aldrig förlåta mig själv.

När jag nått slutet av trappan hörde jag någon öppna en dörr. Jag trodde det var hennes pappa eller Sofi, men när jag hörde hennes röst blev jag förvånad. "Felix?" viskade hon från toppen av trappan. Hon stod där med bara trosor, händerna för hennes tuttar. "Ge mig en minut så klär jag på mig."

"Vad menar du?" frågade jag.

"Vi kan väl lika gärna sova hos dig, eller?" frågade hon. Jag bröt ut i ett leende, och nickade. Michelle log snett, och försvann sedan. Jag älskade att hon var villig att göra såhär, bara för att få vara med mig.

När hon klädde på sig på övervåningen blev jag dock lite nervös, hon måste ju fatta att något är fel om pappa ringer hem mig klockan ett för att han själv ska ut nånstans? Om hon ens trodde på mig, det var ju ingen självklarhet.

Michelle och jag gick ut i den iskalla januariluften, hon med en urgullig mössa och vantar, och med pyjamasbyxor på sig. Vi gick fort, och hon ställde inga frågor. Vilket var så himla skönt.

"När kommer din pappa hem, då?" frågade hon snart. "Asså typ inatt, imorgon, på dagen...?"

"Vet inte. Inatt tror jag." sa jag. "Allt är väldigt oklart." sa jag.

Michelle kollade på mig men jag vägrade möta hennes blick. "Har det hänt något?"

"Inte direkt."

"Du kan berätta. Om du vill." sa hon. "Annars sover vi bara." log hon. Vi gick in på min gata, vi hade gått så pass fort att hon hade behövt öppna sin jacka.

Jag ville inte ljuga för henne, men hur skulle jag kunna säga sanningen? 'Mina föräldrar bråkar konstant, och hur har pappa lämnat alla småbarn hemma själv mitt i natten för det är så självisk han är.'? Nej. Sanningen får vänta ett tag, jag var inte redo att riva ner alla mina murar, inte än. Inte den här muren, den högsta av dem alla.

Väl inne i huset var alla lampor släckta, allt var knäpptyst och inget spår av pappa fanns. Jag undrade vad fan han och mamma höll på med, om de bråkade så pass mycket att de var tvungna att träffa varandra mitt i natten för att skrika på varandra.

"Jag antar att det räcker att bara vara här liksom, ifall de vaknar eller nåt." sa jag när vi klätt av oss, och syftade på mina småsyskon.. "Gå upp till mitt rum du, jag ska bara kolla till dem."

Michelle gick upp, medan jag gick och försiktigt öppnade dörrarna till deras sovrum. De låg och sov allihopa, lyckligt ovetande att deras föräldrar knappt älskade varandra längre eller att de snart hade nått bristningsgränsen.