ask.fm | f.s

32 - Michelle

Jävla heartbreaker <3
Jag? Nej

Måndagen kom alldeles för fort och hela dagen verkade gå hälften så fort som den brukade i vanliga fall. Lärarna hade satt dit en massa adventsljusstakar i fönstren dessutom, vilket fick mig att bli illamående. Jag hade ingen livslust den här dagen, och den lilla lust till livet jag hade kvar den där måndagseftermiddagen försvann helt när Oscar Enestad stoppade mig i den tomma korridoren när jag var på väg till min lektion.

Hjärtat började dunka så jävla hårt, mina händer började svettas och jag kunde knappt tänka klart. Varför stoppar han mig för? Jag har vant mig vid tystnaden och nu helt plötsligt kommer han fram och vill prata med mig. Det har hänt tre gånger på fyra dagar nu. Efter flera månaders tystnad.

"Tja."

"Hej." pep jag fram. Mitt vanliga avslappnade och självsäkra jag var som bortblåst, men den effekten har han alltid haft på mig. Han rubbade mig helt.

"Du, jag tänkte bara..." Han märkte hur jag skiftade min tyngd från ena foten till den andra. "Är det här ett dåligt tillfälle?" Han log lite och jag kunde lika gärna spy här och nu.

"Nejdå." Jag var redan lite sen till matten, men vad gjorde några minuter till? Jag kunde ändå materialet och låg före alla andra.

"Jag tänkte bara höra med dig... Det var verkligen inte meningen att börja bråka med dig i fredags. Jag var skitfull, jag kommer knappt ihåg nånting... Jag hoppas jag inte sa något dumt?"

Att han ens tog upp det här fick mig att bli jävligt förvirrad. Jag var förvånad att han ens kom ihåg att han pratat med mig.

"Jag... Nej. Eller jo. Jag vet inte, det var skitkonstigt. Du kom fram och typ anklagade mig för att ha ljugit. Om oss två." sa jag. Det gjorde ont att prata om oss två som om han aldrig betytt något för mig.

Oscar svalde. "Om oss?"

"Ja du sa typ att jag skämdes över dig och att jag inte ville berätta för någon. Jag försökte förklara för dig att det var tvärtom."

Det var han som inte ville säga något. Det var han som var aset som var otrogen, men det såg jag såklart förbi. För jag var blind för allt annat än honom.

"Va?" frågade han. Han verkade skämmas över hur han betedde sig. Bra. "Förlåt, jag var jävligt dum..."

"Du avslöjade det nästan för Felix." sa jag. "Jag fattade inte varför du drog upp det sådär helt plötsligt, när du inte pratat om det på flera månader. Jag blev förvånad, bara." Jag pressade fram ett leende.

Jag undrar om han känner samma sak som jag gör. Jag undrar om han också fick känslor för mig under den tiden vi tillbringade tillsammans. Han kanske bara blev rädd för hans egna känslor? Kanske var det därför han avslutade det hela så abrupt, för han var förvirrad. Kanske har han tänkt på mig, som jag har tänkt på honom.

Eller så såg han mig bara som en kompis. En kompis som han kunde prata med. Som han ibland höll handen med, och kysste. En kompis som höll tyst om hans otrohet, så hans perfekta förhållande kunde fortsätta.

Jag hoppades nästan på det första.

"Förlåt, Michelle. Jag vet det inte var okej, det jag bad dig göra."

"Nej, men det är okej. Om jag inte hade velat behålla hemligheten hade jag inte gjort det." sa jag. Jag ljög, det visste jag. Jag ville inte behålla hemligheten, men jag gjorde det. För hans skull.

"Jag borde inte dragit upp det. Det är historia. Eller hur?"

"Vadå? Du och jag eller hemligheten?"

Oscar såg granskande på mig. "Jag vet inte. Allt, antar jag." Tystnad spred sig mellan oss. Jag ville inte prata om det här men samtidigt ville jag inte att konversationen skulle ta slut för jag var rädd att det skulle gå lika lång tid som innan för honom att komma fram och prata igen. Det kändes plötsligt som min värsta mardröm. "Jag ville bara kolla så du inte tog illa vid dig. Och be om ursäkt för vad jag tvingade dig att göra." sa han.

Jag såg förvirrat på honom. Han fortsatte prata.

"Jag borde aldrig bett dig behålla den hemligheten. Jag försökte bara rädda mitt eget skinn, jag visste bara inte vad jag skulle göra. Allt kändes hopplöst. Och jag ville inte såra henne."

Henne. Tova. Såklart. Han ville inte såra sin underbara flickvän Tova.

Men mig tvekade han inte en sekund på att såra.