ask.fm | f.s

35 - Michelle

Omar tycker inte om Felix
Inte jag heller

Första lektionen den här tisdagen var historia. Jag blev aningen trumpen när jag såg att Omar gick förbi hans vanliga plats bredvid mig och fortsatte, och satte sig bredvid Davina istället. Jag suckade och Olivia satte sig ner bredvid mig.

"Oj. Fortfarande förbannad, ser jag." flinade hon och slog en blick bakåt på Omar. "Han kommer komma över det. Han borde inte bry sig om vem du ligger med och inte."

"Jag tycker det, jag också. Men jag måste väl be om ursäkt. Så blir han glad på mig igen."

Jag hade insett att det inte var värt att bråka med min bästa vän, verkligen inte över Felix Sandman. Aldrig i livet.

Så när lektionen var slut joggade jag efter Omar i korridoren precis innan vi nådde hans skåp. "Omar." sa jag och la en hand på hans överarm.

Han vände sig om och suckade. "Michelle."

"Förlåt." sa jag. Jag har aldrig varit bra på det här med ursäkter, eller att visa mina äkta känslor. "Jag borde ha sagt nånting till dig. Eller, jag borde inte ens ha gjort det till att börja med! Och jag fattar att du blev sur, men vi båda vet att du är smartare än vad jag är."

Omar såg ut som om han funderade på att förlåta mig här och nu eller fortsätta vara bitter. "Jag är inte smartare än dig." sa han med lättare ton än väntat.

Jag log. "Jo." Jag gav honom en sån där vädjande blick som jag visste alltid funkade. "Förlåt." upprepade jag. Han såg på mig ett tag innan han lät mig ge honom en kram.

"Det är lugnt." sa han in i min nacke. "Jag blev bara chockad, typ." Han lutade sig bakåt. "För jag trodde du hatade Felix lika mycket som jag. Jag trodde inte du... skulle låta dig själv bli sedd på det sättet."

Som ännu en av Felix knullade jävla brudar? ville jag säga, men visste att det bara skulle leda till ännu en konflikt. Så jag sa istället bara; "Du vet att jag inte bryr mig om vad lodisarna på den här skolan säger om mig."

Omar flinade. "Okej. Nej, det förstås."

Jag var glad att det gick såhär lätt att få Omar att förlåta mig, jag trodde han skulle gå runt och sura i minst ett par dagar till. Jag var så glad att jag hade honom.

Jag kunde inte motstå leendet som kom krypande fram och jag lutade mig fram mot min bästa vän med en pussmun. Omar tvekade, han lutade sig retande bakåt men jag tryckte ändå mina läppar mot hans under en halv sekund.

Jag vet inte varför vi hade börjat med den vanan, att pussa varandra. Jag antar att det började på ett retfullt sätt när han var sur på mig av någon annan oväsentlig anledning, och jag hade tvingat honom pussa mig för att bevisa att han älskade mig. Vissa kanske tycker det är konstigt; problematiskt till och med, men jag pallade inte bry mig. Vi två hade inget problem med det, så varför låta andra påverka oss?

"Jag hatar dig." muttrade han och jag flinade.

"Du älskar mig." sa jag. I ögonvrån såg jag hur Felix och Oscar och någon annan jävla kille kom gåendes med några tjejer i deras klass. Jag hann inte ens himla med ögonen innan Felix vek av från alla andra och drog bort mig någon meter bort.

Omar stod kvar och jag kände hur hans blick vandrade från Felix till mig, Felix sen mig. "Vad vill du?" suckade jag. Samtidigt som jag ville gå tillbaka till Omar, gå ifrån Felix, så kunde jag inte. Jag var som fängslad, här och nu.

"Hade du och Edvin mysigt i helgen, eller?" flinade Felix mot mig. "Ångrade du att du inte lät mig följa med dig hem istället?"

Jag fnös roat. Det var roligt att se en butthurt Felix. Det fanns inget roligare. "Nej, inte alls. Eddie fick mig att komma tre gånger den natten." sa jag tyst och lutade mig in mot honom. Jag sa det som en viskning.

När Felix kisade mot mig som svar skrattade jag. Felix skakade på huvudet och gick sen. Jag kollade efter honom. Det var synd att han var ett sånt jävla as.

Plötsligt kom jag tillbaka till verkligheten, och när jag såg Omars ogillande ansiktsuttryck undrade jag varför jag inte bara ignorerat Felix. "Fyfan." sa Omar och började gå mot sitt skåp.

"Sluta!" skrattade jag. "Bli inte sur igen. Snälla?"

"Jag gillar verkligen inte att ni två beter er som kompisar nu! Det är fett konstigt." sa han.

"Jag fattar. Men vi är verkligen inte kompisar. Han äcklar mig!"

"Det verkar inte så!" utbrast han och öppnade sitt skåp.

"Kom igen, Omar. Du såg själv - det var han som kom fram till mig." sa jag. Omar skakade på huvudet och lät blicken vila på mig ett tag. "Jag har umgåtts med människan två gånger, bara! Och båda gångerna var jag full! Det räknas inte ens." argumenterade jag. Jag ville inte bråka med honom mer. "Jag skulle aldrig umgås med honom frivilligt."

Omar kämpade mot ett leende. "Lovar du?"

"Jag lovar."

Jag var glad att jag hade försäkrat Omar om min ånger. Samtidigt var jag arg på mig själv. Vad höll jag på med?

Jag borde egentligen bara ignorerat Felix kommentar där i korridoren, men istället så svarade jag honom. Istället gav jag honom min tid och uppmärksamhet, även fast jag lovat mig själv att efter helgens äventyr att inte göra det mer. Varför?