ask.fm | f.s

123 - Michelle

Senaste gången du pussade Omar?
Haha kul att veta? På nyår va de

När jag och Felix gick från Omar den kvällen kändes allt (förutom min alkoholfyllda väska) mycket lättare än innan. Jag behövde inte längre dölja något för honom, och Davina och Olivia skulle också få veta allt inom kort.

Felix och Omar verkade inte hata varandra heller, vilket var skönt. Jag undrade dock över hur Felix mådde. Både han och jag undrade säkert hur vi skulle starta konversationen som jag visste att han ville, eller snarare behövde, ha. Om hans föräldrars skilsmässa. Jag kunde ju liksom inte säga "Så, hur går det med dina föräldrar?" det första jag sa till honom när vi träffades. Så jag väntade, hoppades att det kanske skulle komma in naturligt i en konversation.

Fast när kommer sådant upp naturligt? Jag var så orolig att Felix kände saker som han inte vågade visa, sorg eller ilska eller ångest till exempel. Han måste veta att han alltid kan öppna upp sig för mig, alltid, alltid, alltid.

Felix hälsade artigt på Sofi och pappa när vi kom hem, de två satt i soffan och kollade på tv. De frågade om inte vi också ville sätta oss ner och kolla, men jag sa tvärt nej. Även fast de verkade gilla Felix, så behövde de inte umgås med honom.

Klockan var strax efter nio, och Felix kollade igenom min Spotifylista. Han retades när han såg vissa låtar, men till mitt försvar så är de faktiskt bra. Han vägrade bara inse det. Han satte på en låt av Tjuvjakt, en som alltid spelades på exakt alla fester i denna stad. Jag vet inte varför, och jag visste inte heller varför ingen verkade tröttna på den.

Felix låg raklång på sängen och rappade alla ord i andra versen, stolt över att han kunde det, när min mobil lät av ett familjärt ljud.

Oscar, 21.32:
Michelle vi måste snacka, nu

Jag stirrade på Oscars sms. Felix tog min mobil, som han hört plinga till sekunderna innan. Hans ansiktsuttryck var svårt att tolka.

"Tova måste ha snackat med honom nu." sa Felix.

"Ja." sa jag, tryckte bort min och Oscars sms-konversation. Jag tänkte inte ge Oscar mer av min tid, om han tänkte skälla ut mig eller nåt för det jag gjort, så får han ta sig i kragen och hitta mig själv. För jag tänkte fan inte komma till honom den här gången.

"Du ångrar dig fortfarande inte?" frågade Felix. När jag såg på honom fylldes jag av värme och glädje, på ett sätt som inte ens Oscar kunde göra. Jag ville bara hålla om honom, hela natten och hela dagen och hela tiden.

"Nej." sa jag ärligt. "Inte alls. Jag borde ha gjort det här för flera månader sedan." 

Felix nickade. Jag sträckte fram en hand mot honom, aningen nervöst. Såna här gester gjorde jag inte mot honom. Men jag brydde mig inte längre. Jag gjorde bara det jag ville göra. Konsekvenserna fick jag ta sedan.

Felix tog min hand. Jag strök hans handrygg med min tumme. Jag vågade inte se upp mot honom, jag kände mig för skör.

"Får jag berätta för dig hur jag känner?" sa Felix plötsligt. Jag nickade smått. "Det här kommer låta... Jävligt konstigt." sa han.

"Jaha." log jag. "Fortsätt."

"När jag är med dig..." mumlade han. "Så är det som att allt bara... släpper. Inget spelar typ längre roll." sa han med en rynka mellan ögonbrynen.

Mitt hjärta slog hårdare för varje sekund, för jag kände exakt samma sak. När Felix var här, var det som om det var en galen regnstorm ute, och han var tunneln man körde under och kände lugnet mitt i stormen. 

"Det låter galet, jag vet..." fortsatte han.

"Nej." sa jag. "Inte alls."

"Typ idag, när jag stod ensam i tunneln på stan och väntade på dig. Jag tänkte på mina föräldrar, och mina syskon. Jag tänkte på hur ledsna de små kommer bli när mamma och pappa berättar att de ska skiljas. Och jag tänkte på hur jävla känslokall jag är, att det måste vara nåt fel på mig." sa Felix. Hans ärlighet förbluffade mig. "Och sen kom du, och jag blev genast så mycket gladare typ."

Jag svalde. För jag insåg att jag älskade den brustna killen som satt framför mig på sängen.

Felix var som ett mästerverk, han var bara lite riven på kanten.

- 

A/n: kort kapitel, ber om ursäkt för de. Kommer ett till idag dock, så oroa er inte :)