ask.fm | f.s

72 - Michelle

Skäms du över saker lätt?
Njaa de tkr ja inte

Jag vill bara ha Felix på det där sättet, igen. Varför det alltid blev så visste jag inte. Varje gång han rörde mig så ville jag bara ha honom, mer och mer.

Varför kunde vi två bara inte prata, som normala människor? Varför var det alltid tvunget att sluta upp i sex eller sexuell frustration? Jag vet inte om jag borde klaga dock, för jag har aldrig tidigare upplevt det, och det var nästan fascinerande att se hur min kropp reagerade med Felix. Som magneter.

Jag stryker mina fingrar längs Felix lägre rygg och han purrar nästan som en katt av beröringen. "Michelle..." viskade han.

De nedre delarna av min mage pirrar sådär härligt och jag skulle precis dra av honom tröjan när jag hörde min dörr öppnas. Dörren öppnades och jag praktiskt taget flög av Felix till andra sidan sängen.

"Oj!" utropade Sofi, men stängde inte igen dörren. Hon måste ha sett Felix rufsiga hår och våra rosiga kinder eller när jag flög av Felix knä. Eller så kanske hon såg den lite väl misstänka kudden som Felix lagt över sina byxor. Jag stängde ögonen och tog ett djupt andetag, fan vad skämmigt.

Jag harklade mig och såg på Sofi. Felix log ett charmerande leende mot henne som flinade stort mot oss, när hon kollade emellan mig och Felix.

"Det finns varma mackor där nere nu. Peter är hemma nu, också. Jag tänkte att vi kunde äta tillsammans?"

Felix rätade på sig och fixade kudden som ännu inte lämnat hans skrev. Herregud.. "Ja, vad..."

"Nej." avbröt jag Felix. "Tyvärr så måste Felix hem nu." sa jag. Jag gav honom ett leende som jag hoppades han skulle förstå var en mördarblick egentligen. Aldrig att jag tänkte äta ännu en familjemåltid med Felix i rummet. "Visst var det så?"

Felix harklade sig. "Ja, just det. Precis! Mamma ringde nyss. Tyvärr."

Sofi nickade långsamt, fortfarande kollande mellan mig och Felix. "Okej." log hon.

"Tråkigt. En annan gång?" sa Felix och Sofis leende växte sig större. Hon nickade och försvann sedan. Jag pustade äntligen ut.

Felix skrattade och slängde iväg kudden på mig. Jag himlade med ögonen. Jag dör av pinsamhet. "Jag hoppas hon inte såg något." mumlade jag in i en kudde. Skämskudden.

Felix skrattade ännu högre. "Hennes min... Din min!"

"Det är inte kul!" skällde jag och kastade tillbaka kudden han nyss kastat på mig.

"Jo, lite." fnissade Felix. Jag släppte ut ett stön. "Jag tar det där som om det inte kommer bli något ikväll." putade han med läpparna och jag släppte ut ett skratt.

"Nej, verkligen inte."

"Fan." Jag skrattade. "Jag tror Sofi vill ha mig." sa han. "Hon typ kollar på min kuk hela tiden." retades han och jag gjorde kräkljud.

"Kanske för att du hade ett jävla tält i byxan." sa jag trött. "Svårt att inte märka det."

"Så du kollar också på min kuk?" frågade Felix, aningen stolt, och jag skrattade.

"Nej, aldrig. Jag tycker din kuk är smutsig."

"Jaså? Det tycker inte din styvmamma." flinade han.

"Kalla henne inte det!" skällde jag, och ställde mig upp. Det här har varit för mycket för bara en kväll, jag behövde en paus.

Hur hamnade jag ens här tillsammans med Felix, ännu en gång?

.
Under tio minuters tid satt Felix på min säng och var jobbig som vanligt, och till slut lyckades jag sparka ut honom ur rummet. Jag följde honom ner i hallen och såg på när han satte halvt moppehjälmen på huvudet.

Jag öppnade dörren åt honom och han stannade på trappen och vände sig om. "Vi får ta och göra om det där nån gång." sa han seriöst, men brast sedan ut i det där jävla charmleendet.

"Nej. Verkligen inte. Det där var sista gången." sa jag, och ville verkligen mena det. Men det gjorde jag inte. Vi båda smilade åt varandra.

"Absolut sista?"

Jag nickade och log fortfarande. "Jag hatar dig." skrattade jag när han aldrig slutade le. Jag la mina händer på hans bröstkorg för att putta bort honom härifrån, ur mitt liv och bort. Men istället tar han tag i båda mina händer och pressar ihop våra kroppar. Han nafsar i min örsnibb med sina tänder och viskar sedan;

"Det är bäst att du är snäll mot mig, Michelle. Annars kanske folk får reda på att du somnade i min famn ikväll."

Utan ett ord till gick han sen sin väg. Jag kollade efter honom och skakade på huvudet.

Jäva as, tänkte jag och log.

Jag gick in igen, på ett bättre humör än väntat och med en skalle som snurrade.

Jag trodde att jag skulle vara butter resten av kvällen på grund av den där dumma långpromenaden som Sofi drog med mig ut på. Men nu är jag ändå på rätt bra humör. På så pass bra humör att jag faktiskt gick in i vardagsrummet där pappa och Sofi redan satt och kollade på tv tillsammans och tog den där varma mackan.

Och vi umgicks, tills det blev reklam och pappa gick för att gå på toa. 

"Ni är verkligen fina tillsammans." sa Sofi plötsligt och jag kollade upp från mobilen.

"Va?" frågade jag.

"Du och Felix." log hon. "Han är ju så trevlig dessutom!"

"Nej! Nej, nej." Jag skrattade nervöst. "Vi är inte... Vi är bara kompisar."

Hon höjde på ögonbrynen. "Jaha." sa hon frågande. Hon log. "Ni skulle vara ett fint par." sa hon. Jag kände hur kinderna rodnande. Pin. Stelt. Awkward. Allt där emellan.

"Öh... Tack. Men... Vi känner inte varandra så bra, ens." Jag harklade mig.

Sofi såg frågande på mig. "Ni beter er inte som det."

"Som vadå?"

"Det verkar som ni två har känt varandra i evigheter, bara."