ask.fm | f.s

64 - Michelle

Sova tsm med ngn eller ensam?
Ensam, då får man täcket för sig sj <3

Felix trodde att jag sov. Jag visste inte varför jag låtsades sova.

Jag tror att det var för att ingen kunde kontrollera vad de gjorde när de sov. Jag kunde inte kontrollera att jag pressade min kropp närmre Felix. Att jag lät min hand ligga precis bredvid hans. Att jag krävde hans närhet.

Jag blev lugn när jag låg bredvid honom, för lugn.

Jag borde inte ens vara här.

Felix måste ha trott att jag sov, för annars skulle han aldrig tagit tag i min hand, och flätat ihop våra fingrar under täcket. Aldrig.
Till slut somnade jag, efter Felix lugna andetag varit det enda som hörts ett tag. Och jag sov så lugnt och stilla och dröm-fritt att det skrämde mig.

-
Men jag vaknade snart, då solen ännu inte gått upp och jag blev rädd. Skrämd. Vad tänker jag med? Jag kan inte ligga och sova med honom.

Så jag flydde.

Jag tog på mig kläder, smög nerför trapporna och gick ut. Och jag gick hem. Med tankarna på Omar (och med huvudvärk). Jag hatade att bråka med honom, hatade, hatade, hatade. Men vi verkade aldrig kunna hålla sams i mer än två veckor nu för tiden. För han brydde sig för mycket och jag ljög för honom. Fan, att jag alltid skulle komma med problem. Jag ville bara ringa Omar nu direkt och be om förlåtelse. Men jag hindrade mig själv.

-
Timmarna gick, sömnlösa timmar. När jag satt och åt frukost i köket kom Sofi ner i en vit morgonrock och blött hår. Vi konverserade lätt tills jag flydde upp till mitt rum, och där gömde jag mig tills pappa ropade att det var lunch.

Okej, visst. Sofi verkade inte jättedum, men jag kunde ännu inte säga att jag kände henne. Och därmed har jag inte godkänt henne än. (inte för att det skulle spela någon roll, pappa har ju redan gift sig med kvinnan.)

När klockan var halv sju åkte jag ner på stan för att träffa Olivia och Davina för att äta middag. Vi bestämde oss för en italiensk restaurang då vi alla älskade pasta och pizza.

Jag berättade allt om pappa och Sofi, deras hemkomst och allt ikring (förutom delen att jag träffat Felix Sandman mer den här helgen än vad jag träffat mina riktiga kompisar), och de lyssnade flitigt. De sa ett par stöttande ord och jag betedde mig som om hela grejen med Sofi inte störde mig. Och det var väl mest för att jag inte orkade prata om mig och mitt liv mer ikväll.

De två tjejerna pladdrade på, som alltid. De märkte säkert inte ens att jag satt i tankar, tankar om den där jävla killen.

Den där jävla Felix.