ask.fm | f.s

55 - Michelle

Vill du gifta dig någon gång?
Verkligen inte

"Vad gott det luktar!" sa Felix när han kom in i köket.

"Åh, tack så mycket! Äter du kyckling?" frågade Sofi och dukade fram maten samt tallrik och bestick åt Felix.

"Jadå. Jag heter Felix föresten, trevligt att träffas. Du måste vara Michelles syster?" sa Felix och flinade när han räckte fram handen till Sofi över bordet.

"Men Gud!" skrattade Sofi. "Trevligt att träffa dig också, jag heter Sofi."

Jag stod i dörrkarmen och såg vettskrämt på. Felix Sandman ska inte vara här. Inte i mitt hus, inte hälsa på min pappas flickvän. Eller, just det, fru.

Sofi är hans jävla fru.

"Peter." sa pappa och sträckte fram handen han också. "Och ni två måste vara vänner från skolan, eller?" frågade pappa och såg på mig.

Vad skulle jag svara? 'Nej, inte vänner direkt. Han är bara en kille från skolan som jag avskyr, som jag ligger med ibland!'

Felix kollade på mig och jag log ett överdrivet leende mot honom. "Precis." tvingade jag mig själv att säga.

"Vad kul att få träffa en av Michelles klasskompisar!" sa Sofi och bad mig och Felix att sätta oss ner.

"Kul att få träffa er också." sa Felix och jag satte mig på stolen bredvid honom. Jag försökte att diskret flytta bort stolen ett par decimeter, men jag lyckades inte. "Men jag och Michelle går inte i samma klass."

"Precis." upprepade jag.

"Inte? Går Felix också samhälle, Michelle?" frågade pappa och började lägga upp mat på sin tallrik. Han såg upp på mig när jag inte svarade, men jag kunde inte svara.

Jag vet ju vilken linje han går, men just nu står det helt still i hjärnan på mig. Felix kan lika gärna gå teknik som natur... "Han..." sa jag och bet mig i läppen. "Öh..."

"Jag går ekonomi." svarade Felix till slut och jag pustade ut. Precis. Jag tänkte väl det.

"Jaha, wow! Det har jag hört är svårt!"

"Nja, lite. Men jag klarar mig." sa Felix och jag gav honom en blick.

Vad fan gör han här? Han sitter och konverserar med pappa och Sofi som vilken annan tonårskille som helst! Vad hände med det översnuskiga sarkastiska aset som hemsökt mig i veckor? Han var som bortblåst, för han charmerade Sofi hur lätt som helst, och pappa verkade bara glad att ha honom här.

"Hur länge har ni två känt varandra, då?" frågade Sofi.

Felix kollade på mig med en blick. "Inte så länge. Ni då? Hur träffades ni?"

Och Sofi och pappa började berätta den oändliga berättelsen om hur de träffats för ett par månader sedan i Tyskland, när pappa var på jobb där, och blev hopplöst förälskade. Hur pappa sedan bott hos henne i en månad nu och så sent som igår kom hem och överraskade mig och farmor. Hur de hade åkt till Vegas för att gifta sig och att de snart ska berätta nyheterna för pappas släkt och ha en fest här hemma för att fira.

Felix lyssnade flitigt på och spelade oerhört intresserad. Jag undrade hur han klarade av det utan att börja gäspa som jag själv, men det slutade jag med så fort jag kände en hand på mitt lår.

Jag såg ner och såg Felix stora hand greppa tag i mitt övre lår, och han masserade det lätt samtidigt som han fortsatte lyssna på pappa och Sofi. Vad fan, Felix.

Jag försökte slå bort den med han höll kvar den där, och jag försökte att inte tänka på att hans fingrar låg precis intill mig, och att han rörde sina fingrar precis på rätt sätt.

Det här är så olämpligt det kan bli, tänkte jag och tog en klunk vatten. Men precis då flyttade Felix upp handen ännu lite till, så mina ben ryckte till av den plötsliga rörelsen och jag satte vattnet i halsen.

Pappa och Sofi tittade oroligt på mig. "Men hur går det?" frågade pappa. Jag såg Felix flina i ögonvrån innan han drog bort handen.

"Jag... Jag satte i halsen..." hostade jag fram och drämde ner glaset i bordet.

Pappa skrattade åt mig och de fortsatte sin konversation. "Men Felix, visst heter du Sandman i efternamn?"

"Det gör jag." svarade Felix min pappa.

"Jag tänkte väl det, jag visste att Magnus hade en son som hette Felix. Jag gick i skolan med din pappa, vet du!" sa pappa. Vi hade äntligen ätit klart maten och efter mer än en timmes pratande var jag redo att gå. Men Felix var så jävla trevlig och pratade på som aldrig förr.

"Jaha! Vad coolt ändå, och nu har ni båda barn som går i skola tillsammans."

De snackade på ett tag och jag flikade som alltid in med kommentarer när det passade.

"Nej, hörni. Tack för maten." sa pappa och ställde sig upp för att ta sin och Sofis tallrik till diskmaskinen.

"Ja, det var verkligen jättekul att få prata med er två." log Sofi. "Det finns efterrätt i kylskåpet, om ni vill ha?" föreslog hon och jag ställde mig upp. Felix likaså.

"Nej, tyvärr. Vi.. Vi måste tyvärr gå, vi har vänner som väntar på oss." sa jag och tog Felix hand. Utan att ens tänka på vad jag gjorde så flätade jag ihop våra fingrar och jag förde stegen ut ur köket. "Men tack för maten!"

"Ja, tack så jättemycket! Det var väldigt gott!" ropade Felix när jag drog honom ut ur köket och i hallen.