ask.fm | f.s

59 - Michelle

"Han kommer inte hem!" fnissade jag och slängde mig på sängen. "Jag lovar!"

Jag såg på Oscar som nästan pressade sin näsa mot fönsterrutan som hade garaget och uppfarten på full display.

"Sluta vara så paranoid!" skrattade jag och strök en hårslinga från mitt ansikte, men lämnade ändå kvar flera andra. En del av mig hoppades att han skulle stryka bort dem från mitt ansikte, som den där gången. Som han gjort förut.

"Jag lovar jag hörde en bil på uppfarten!" sa han och fixade sitt fina fluffiga hår, som alla drömde att dra fingrarna igenom själva, men som bara vissa fick göra. Jag var en av dem som fick det, men bara när jag fick en våg av självförtroende.

"Han är borta hela helgen." försäkrade jag och sträckte honom den andra flaskan för ikväll. Oscar lät sin hand ligga ovanpå mina fingrar längre han vad han borde, men det spelade ingen roll. För jag ägnade inte en endaste tanke på hans flickvän ikväll.

"Säkert?" frågade han, med sina ögon i mina. Han tog flaskan och öppnade den.

"Säkert." sa jag och satte mig i skräddarställning framför honom.

Oscar drack direkt från flaskan, glasen vi en gång druckit ur var långt bortglömda nu.
Det var en liten fläck på det vita lakanet, från när han försökte ställa tillbaka flaskan på nattduksbordet men inte riktigt nådde. Det gjorde ingenting, det skulle bara påminna mig om honom.

Jag hade vant mig vid vinsmaken vid det här laget. Till en början tvingade jag ner det i min hals, första gången vi snott en vinflaska från hans föräldrar.
Efter den gången hade jag lärt mig att tycka om rödvin, lika mycket som jag tyckte om honom.

"Du är så fin." mumlade Oscar när jag låg mot hans bröstkorg. Han kliade mig i hårbottnen och jag ville aldrig lämna hans famn. Det var här jag trivdes som bäst, fnissandes och skrattandes tillsammans med honom, som om det var vår hemlighet. Vilket det är.

Jag log, men satte mig ändå upp. Det var aldrig en press att dricka när jag var med honom, vi gjorde det bara för att det var lättast så. Inga fördomar eller frågor eller övertänkande. Och det var alltid en bortförklaring, ifall någon skulle fråga.
'Vi var ju fulla.'

"Du får inte säga så." viskade jag och kände hans hand ovanpå min.

"Jag vet." sa han.

Jag undrar hur mycket han egentligen tänker på sin flickvän när han är med mig. Vi båda vet att det här är dåligt, vi får inte egentligen, vi borde inte egentligen.

Men vi gör det ändå.

Oscar fingrar lekte med mina, och han drog upp dem i höjd med hans bröstkorg. Jag såg på dem, de passade perfekt tillsammans.

"Ibland känns det som det bara är du som förstår. På riktigt, alltså." sa Oscar med blicken på våra händer.

"Vad menar du?" frågade jag, en bubblande och snurrade känsla fyllde min kropp. Jag älskade den onyktra känslan, men det var ännu bättre att vara helt nykter tillsammans med honom. Det hade väl blivit för mycket ikväll, helt enkelt.

"Mina kompisar, Tova... De bara antar att jag ska vara på ett sätt hela tiden. När egentligen... Jag kan inte vara så. Inte hela tiden..."

Menar han den hårda attityden, som vi alla präglats på i högstadiet, i skolan och i den här världen av popularitet? Jag vet att han inte är så egentligen, han är den snällaste och mjukaste människan jag vet.

"Du vet att du kan vara dig själv med mig, helt och hållet." sa jag tyst och lekte med mina fingrar mellan hans.

"Jag vet." sa han och så kysste han mig.