ask.fm | f.s

52 - Michelle

Har du haft någon pojkvän ngn gång?
Nej typ inte haha

Jag klev av Felix crossmoppe som förmodligen väckt hela kvarteret och gav honom hjälmen. "Tack för skjutsen, typ." sa jag och fixade mitt hår.

"Och för oralet?" flinade han och jag rynkade ögonbrynen åt hans ordval.

"För det också."

"Du får återgälda det någon gång?" log Felix och satte in hjälmen jag använt i facket.

Jag fnös. "Det här kommer aldrig hända igen."

"Du säger det, men du verkar alltid komma tillbaka för mer." Felix drog på sig hjälmen över hans morgonfrisyr och startade igång motorn.

Jag pekade finger åt honom innan jag satte stegen mot huset. Jag fattar inte att Felix var lösningen på mina problem. Då är något väldigt fel.

Jag låste försiktigt upp dörren och försökte att inte väcka någon. Jag tänkte att det skulle lugna farmor när hon vaknade ifall hon trodde att jag sov hemma inatt.

Men när jag gick in i köket satt hon redan där, trots att klockan inte ens hade slagit sju. "Farmor." sa jag och hon kollade upp från sin tidning.

"Äntligen är du hemma!" utbrast hon. Jag stod i dörröppningen i skuld.

"Förlåt. Jag borde ha ringt."

"Sätt dig ner." föreslog hon och jag satte mig på andra sidan matbordet. "Jag har inte sovit speciellt mycket inatt." sa hon och skuldkänslorna dränkte mig.

"Förlåt, jag vet att jag..."

"Inte bara på grund av det, älskade du. Jag tänkte på din pappa."

Tanken av att han faktiskt låg där uppe i sitt sovrum nu kändes konstig. Han kändes som en främling här hemma nu.

"Hur känns det egentligen för dig, Michelle? Allt det här. Och tänk inte på mig, eller på din pappa. Hur känner du egentligen?"

Jag suckade. Farmor väntade på ett svar. "Jag vet inte." sa jag uppgivet. "Jag måste väl bara vänja mig vid tanken, antar jag."

"Ja. Det blir en väldig omställning."

"Det blev bara för mycket för mig igår, tror jag. Jag ska be om ursäkt till båda två idag."

"Ja. Det blev mycket för mig också, tro mig." sa farmor och gav mig en blick, så jag skrattade till. "Men samtidigt är jag väldigt glad för din pappas skull. Han har inte tänkt på giftermål ända sedan din mamma gick bort, och nu verkar han ju faktiskt så lycklig." Hon släppte ut en lätt suck. "Lyckligare än på länge. Och det är självklart att jag är skeptisk, precis som du är."

"Mm." log jag.

"De har ju trots allt inte känt varandra så länge, och hon är väldigt ung. Men så länge Peter är lycklig är jag lycklig."

Jag nickade. "Jag borde inte rusat ut sådär." sa jag. Jag mår så dåligt när jag beter mig som en dramaqueen, för det är egentligen inte jag. "Det var onödigt."

"Nejdå!" Farmor viftade bort det. "Du är en tonåring, du ska vara dramatisk! Och du ska ifrågasätta din pappas nya, det har du rätt till."

Farmor flinade lite och jag skrattade. Jag älskade farmor så himla mycket.

Och jag hoppas verkligen att jag kommer komma överens med pappa och Sofi. Även fast hon aldrig verkade vara annat än sprallig och glad exakt hela, hela, hela tiden.