ask.fm | f.s

87 - Michelle

Varför känns det som du bråkar med dina vänner exakt hela tiden?? dramaqueen much
Hahah, kke för folk går mig på nerverna?

Jag drog upp dörren till mitt rum, irriterad som bara fan. Ogge förstör verkligen allting. Jag ville inte prata om Felix nu, inte när jag och han inte pratade med varandra.

Jag släppte ut mitt hår från den hästsvans jag tidigare satt upp, och mitt i rörelsen såg jag någon sitta på min säng. Mitt hjärta hoppade över ett slag av rädsla, och ännu ett när jag såg vem det var.

"Jävlar, vad du skäms!" utbrast jag överraskat. Jag flämtade till och Felix satte sig genast upp från den liggande positionen han nyss varit i. "Vad gör du här?" frågade jag när jag insåg att han inte borde vara här egentligen. Felix kollade på mig.

"Vad har du på dig?" frågade Felix roat. Jag såg ner och såg de fula kläderna. Att jag stod framför Felix Sandman i de fulaste kläderna jag haft på mig på länge, kul.

"Det kallas för kjol." muttrade jag irriterat. Det kändes som den här outfiten förstört hela mitt liv. I alla fall idag. Jag drog av mig den och klev ur den. Felix bet sig i läppen för att inte skratta. Vi har inte pratat på en vecka, och det första han gör är att håna mig. Varför är jag inte förvånad? "Hur kom du ens in?" frågade jag.

"Din pappa släppte in mig. Jag trodde han skulle säga något om att jag var här. Jag har suttit här en stund nu."

"Nej han har inte sagt ett skit." sa jag. Hur länge har Felix suttit här helt ensam? Jag tog av mig blusen också och drog på mig en stor mysig tröja som slutade under rumpan. Byxor orkade jag inte ta på mig. De brukade ändå bara bara i vägen när Felix var i närheten. Inte för att det skulle hända något nu, men... skitsamma. "Vad gör du här?" frågade jag frustrerat igen.

Felix svalde och bet sig i kinden. "Vet inte... jag har saknat dig."

"Nej." sa jag snabbt. Även fast det kändes rätt i magen så var det fel. "Du och jag pratar inte sådär med varandra." sa jag allvarligt och satte mig på sängen.

Felix släppte ut ett skratt. Sedan nickade han. "Nä." Jag var tyst. "Okej, så... Jag vill inte bråka mer? Är det okej att säga så?"

Jag kollade på honom. En vecka utan honom och jag kände mig... konstig. "Ja. Det är okej." sa jag.

"Så du godtar min ursäkt om jag säger förlåt?"

Jag bet mig i läppen. "Jag vet inte än. Jag måste fundera på det." Självklart visste jag att jag skulle förlåta honom, det fanns inget annat på kartan för mig.

Felix log, uppenbarligen glad att jag inte sa nej direkt. "Var det kul där nere då?" frågade han. Jag suckade.

"Nej. Inte alls."

"Vadå då?"

Jag undrar om han frågar bara för att vara lite trevlig för en gångs skull eller om han faktiskt brydde sig.

"Ogge är dum i huvudet och pappa bryr sig bara om hans fru." suckade jag. Jag sa ordet 'fru' spydigt, det var inte ens meningen. det blev bara så naturligt.

"Oscar Molander? Är han här nu?" frågade han. Jag nickade och himlade med ögonen. "Fyfan." 

"Eller hur." skrattade jag.

"Men din pappa då? Tycker du att han... inte spenderar nog med tid för dig, eller?" Felix formulerade sig försiktigt. Det slog mig plötsligt att han visste väldigt mycket om mig, mer än de flesta. Konstigt.

"Jag vet inte." sa jag och drog upp knäna till bröstkorgen och kramade om dem. "Det är bara konstigt." Jag kände mig aningen skyldig att jag klagade på min pappa, han var ju i alla fall hemma nu. Men fortfarande avlägsen på något sätt.

"Vill du prata om det?" frågade Felix. Jag bara fällde upp min dator och loggade in på den.

"Nej." sa jag. "Egentligen inte."

Felix frågade inget mer utan bara tog datorn efter jag loggat in på Netflix. Han valde under tystnad en typisk romantisk gråt-film. Precis det jag kände för just nu.

Jag la en kudde bakom mitt huvud och la mina ben på Felix. "Förlåt, Michelle." sa han när filmens förtexter började rulla. "Jag är ett svin." sa han.

"Ja, du är ju det." sa jag.

"Jag visste inte hur jag skulle bete mig. När du berättade det där. För... jag gillade det inte." sa han ärligt. Jag undrade hur jag själv skulle reagera ifall Felix berättade att han knullat en av mina bästa vänner.

Jag svalde. "Det är lugnt. Jag överreagerade också. Vi kan bara släppa det där nu. Det spelar ändå ingen roll." ljög jag. Det spelar väldigt mycket roll, att Felix vet.

"Ja." sa han.

"Fast... Nej, det var inget." sa jag. Felix gav mig en blick. "Berättade du för Oscar? Att du vet? Att jag sa något?" Jag behövde verkligen veta. För om Oscar visste det skulle han ha agg mot mig, det visste jag.

"Nej. Jag sa inget till honom." sa Felix. "Jag..." Han avslutade aldrig meningen. Så jag gav honom en blick. Han suckade. "Jag ville inte direkt snacka med honom speciellt mycket den här veckan. Efter jag fick reda på allt det där."

"Inte?" frågade jag försiktigt. Vad betydde det?

Felix skakade på huvudet. Och tystnaden spred sig.