ask.fm | f.s

44 - Michelle

Vet du vad min tröja är gjord av? Pojkvänsmaterial.
Usch va torr

://
Jag e dock inte flickvänsmaterial tyvärr

"Det är sant." sa Oscar och gav mig en blick. Det var som om hjärtat slog ett extra slag varje gång han såg på mig.

"Men jag hatar dig inte." Fast jag önskar att jag kunde göra det, det skulle göra allting mycket lättare.

"Du borde göra det." sa han. "Jag har inte varit något annat än en fitta mot dig, hela tiden."

Inte alls sant. Han var underbar, han var snäll och rolig och drömmig på alla sätt och vis. Jag såg inget annat än hans goda egenskaper. Så hade det alltid varit.

"Sluta." mumlade jag. Vi var nu vid en gammal pissig lekplats. Rostiga gungor och en rutschkana fanns här. Vi satte oss på varsin gunga och jag såg hur Oscar puttade ifrån marken med sina bruna skor.

"Seriöst." sa han. "Jag var en jävla idiot. Jag borde aldrig... Det var fittigt att be dig att inte berätta för någon om oss och sen ignorera dig."

Jag suckade och lutade mig mot gungans kedja. "Det funkade ju. Jag berättade inte för någon."

Oscar såg på mig. Jag vägrade se tillbaka. Jag ville inte drunkna i hans ögon så som många gånger förut. Jag ville inte luta mig in för en kyss. Eller det kanske jag ville, men jag borde inte.

"Jag berättade inte heller för någon." sa han. Det blev tyst ett tag. "Det var inte ditt fel, vet du."

"Vadå?"

"Att Tova och jag gjorde slut. Hon vet inget om oss. Så du inte har dåligt samvete, tänkte jag."

Jag nickade. På ett sätt ville jag att Tova skulle veta att det var jag, det var mig Oscar var med när han inte var med henne. Det var mig han berättade sina hemligheter för när han inte berättade dem för henne. Det var mina läppar han kysste när han inte kysste henne. Jag ville att hon skulle veta att hennes Mr. Perfect inte var så jävla perfect trots allt.

För han kan inte ha varit lycklig i det förhållandet om han vänsterprasslade med någon annan tjej.
Med mig.

"Det kändes konstigt att inte prata med dig efteråt, dock. Jag var feg." fortsatte han.

Jag var också feg. Jag försökte aldrig nå ut till honom heller, men det var väl mest för att få mig själv att tro att jag inte alls var kär i honom. Fast det var jag ju såklart. Så jävla kär.

Jag lät min blick vila på den vackra pojken bredvid mig. Hans ansikte var så fint. Hans händer älskade jag att hålla. Hans ben som alltid trasslade in sig i mina när vi låg bredvid varandra.

Hans läppar som jag exakt kommer ihåg hur de känns mot mina.

Jag harklade mig. "Synd att det inte funkade mellan dig och Tova." ljög jag.

Oscar log halvt. "Ja. Men allt händer väl av en anledning."

"Jag antar det."

"Och det där i fredags... Att jag nästan avslöjade för Felix... Förlåt."

"Det är lugnt."

"Det är inte jag som ska berätta det för honom egentligen. Om du vill att han ska veta så..."

Jag visste att Oscar helst skulle bevara hemligheten mellan oss. "Jag?" frågade jag. Varför blandade han i mig i det här? Jag är exakt lika tyst on det som jag alltid varit.

"Ja."

"Jag bryr mig inte om han vet eller inte, helt ärligt." sa jag utan att tänka efter ifall det jag sa var sant.

Oscar kollade på mig med ett ansiktsuttryck som var svårt att tyda. Var han nöjd? Road? "Inte?"

Jag skakade på huvudet. Felix var bara en kille. Bara ännu ett as i ett helt hav av andra as. Jag brydde mig inte, intalade jag mig själv i alla fall.

"Den enda anledningen varför jag stoppade dig från att berätta i fredags var för att jag visste att du egentligen inte ville säga något. Du var ju full."

Oscar bet sig i kinden. "Du kunde ha låtit mig försäga mig."

Men jag bryr mig alldeles för mycket om dig för att låta dig göra det. Dina känslor har alltid gått före mina.

"Äh. Det var inget."

"Skulle du bry dig om Felix visste?"

Utan att tänka skakade jag på huvudet. "Nej."

"Jag trodde att du skulle göra det. Felix kanske går vidare om han får reda på det." sa Oscar, nästan försiktigt. Som om han testade mig.

Varför frågar han så mycket om Felix och mig? Han borde väl veta att Felix är Felix, och han kommer ligga med en annan tjej redan nästa vecka, som han alltid gör. Och jag kommer skita i det.

"Går vidare? Han har inget att gå vidare från." sa jag. "Det är inte direkt som att vi har känslor för varandra."

Ville jag försäkra mig själv eller honom?

Oscar log. Han såg på mig, hur jag andades på mina kalla händer för att få upp värmen, och han la mina små i hans stora. Jag ryckte nästan till vid beröringen, som jag saknat den. "Du är kall." sa han.

Jag nickade tyst.

En beröring och jag insåg att murarna jag byggt upp runt mig själv rasade ner på direkten. Jag föll handlöst ner, för honom. Igen.

"Har du inga känslor för Felix?" frågade Oscar. Hans ögon var lika ljusa och fina som alltid, och mina mörka passade perfekt ihop med hans.

"Nej." Ögonkontakten bröts inte.

"För någon annan då?" frågade han och jag sänkte blicken. Jag var rädd att han såg hur genomskinlig jag var. Jag har aldrig haft känslor för någon annan än dig, fattar du inte det?

Jag log. Men svarade inte. "Har du?"

"Känslor för någon annan än Felix?" retades han. Hans tumme smekte utsidan av min högra hand. Jag skrattade.

"Du vet vad jag menar."

Oscars leende försvann en aning, men inte helt. "Ja, det har jag." Vad menar han? Har han känslor för någon? Menar han mig? Han kan inte mena mig.

Men någonstans i min hjärna gick det ihop. Det finns en chans att han tycker om mig. Han oroar sig för Felix, han frågar om mina känslor... Kanske hade han heller inte gått vidare. Kanske hade han fått känslor för mig under nätterna spenderade under täcken. Kanske, bara kanske.

"Hon är en lycklig tjej. Vem det nu är." sa jag. Oscar skrattade tyst och kollade sedan på mig igen.

Vi såg på varandra som om vi skulle kyssas. Men det kanske bara var gamla vanor, gamla tankebanor.

Det tog ett tag innan Oscar sa något.

"Jag saknar dig, Michelle."