ask.fm | f.s

69 - Felix

Kvinnohatare
skojar du eller. Jag älskar tjejer

Tio minuter senare kom Michelle tillbaka, med en fundersam blick. Den där rynkan mellan hennes ögonbryn dök upp och jag log åt den.

Hon hade bara en handduk virad omkring henne och en del av mig ville bara slita bort den, pressa henne emot mig och ta henne. Men jag visste att den delen inte var att lyssna på. Den delen fuckade bara upp allt.

"Tycker du verkligen så illa om Sofi?" frågade jag, utan att tänka efter först. Michelle gav mig en förvånad blick.

"Öh... Inte direkt. Hon är ju trevlig och så." sa hon, och klev i sina svarta trosor. Hon släppte dock inte handduken, som om jag aldrig sett hennes nakna kropp förut. Michelle drog på sig en marinblå hoodie och började torka sitt blöta hår.

"Men...?"

"Men hon är ju så jävla trevlig. Ingen människa kan vara så trevlig." sa hon. Jag flinade.

"Jag fattar."

Michelle suckade och satte sig på sängen tillsammans med mig. Hon la en hårslinga bakom örat med handduken i knät. "Du kom inte hit för att prata om Sofi."

"Nej."

Vad skulle jag säga? 'Jag är orolig, för du har inte pratat med mig på hela veckan. Jag vill prata med dig. Jag vill skratta och reta dig. Jag klarar mig tydligen inte utan att få ha dig i min närhet.'?

"Så?"

Jag ryckte på axlarna. "Du har ignorerat mig hela veckan. Har jag gjort något?"

"Nej, det har du väl inte." sa hon. Tystnad fyllde rummet. Jag visste att det fanns så mycket mer Michelle ville säga, men som hon inte sa. Hon suckade frustrerat. "Det är bara... Vi är inte kompisar, Felix." sa hon och mötte mina ögon.

Jag släppte ut ett skratt. "Jag vet."

"Så... Jag känner... Vi behöver inte prata."

Jag nickade. Hon kunde vara så jävla oklar, den här tjejen. Helt plötsligt slutar hon prata med mig, men kvällen innan kunde hon kyssa mig.

"Du vet vad jag känner, Felix." sa hon. "Vi är så olika. Det blir bara fett konstigt om vi..."

"Jag fattar. Men... Jag tror dock att vi båda vet att det är svårt för oss att hålla tassarna borta." sa jag. Michelle flinade.

"Så svårt kan det inte vara." sa hon. "Vi hatar ju varandra."

"Precis. Och hur många gånger har du inte sagt att det är 'sista gången'?" retades jag.

Hon himlade med ögonen. "Skitsamma." Hon slängde handduken på golvet.

Jag satt och observerade henne ett tag, i tystnad, och hon lät mig göra det. Hon var så jävla fin, helvete vad fin hon var. Fan. Skärp dig Felix, hon är inget annat än sexig.

"Vill du att jag ska gå?" frågade jag, fast jag inte ville höra ett ja, som jag visste skulle komma.

Michelle verkade ha en inre konflikt innan hon svarade. "Nej. Du behöver inte gå. Antar jag." sa hon.

Förvånat satt jag kvar i sängen. Inte?

Det är exakt det här jag menar med att hon är oklar. Hela hon är så motsägelsefull, hon säger att vi inte behöver prata, men låter mig stanna? Hon säger att vi inte är kompisar, men sitter frivilligt och snackar med mig?

Michelle tog fram sin dator och knäppte av den stora lampan i taket. Nu lyste bara den där ljusslingan som var över hennes säng. Jag tyckte verkligen om den ljusslingan, den var så mysig, typ.

"Jag hade ändå bara tänkt kolla på serier resten av kvällen. Du får sticka om du vill." sa hon.

Det fanns verkligen ingen del av mig som ville gå hem nu. "Får se." sa jag, tog hennes dator och satte på en av mina favoritserier, 2 1/2 men, en av de första säsongerna, när Charlie Sheen fortfarande var rolig.

Michelle godtog mitt val av serie, drog en filt över oss båda och vi slökollade på avsnittet medans vi båda höll på med mobilerna lite då och då.

Av någon anledning räckte det för oss. Att vi låg där, tillsammans. Inget mer prat, allt var okej. Lugnt. I alla fall för stunden.