ask.fm | f.s

85 - Felix

Vilka är dina närmaste vänner?
Loool.

Det bara gnagde i mig. Att inte kunna prata med henne. Hon var fortfarande så jävla sur. Jag borde också vara det egentligen, men jag var bara sur på Oscar. Fast bara lite.

Han knullade min brud. (Som jag inte ens borde kalla 'min brud') Han hade en flickvän när han gjorde det. Då är man ju ett svin, varesig man erkänner det eller ej. Faktiskt. Michelle är inget svin, hon är ganska oskyldig. Hon var inte skyldig att berätta nånting för mig, men det gjorde hon ändå. För att hon kände att hon kunde lita på mig, men det spottade jag upp direkt genom att reta henne. Fan, jag är så jävla pantad.

Jag kollade igenom hennes ask igen. Helvete. Det gjorde typ... ont... att läsa det. För jag kände hennes ilska genom hennes svar. Och jag ville inte att hon skulle vara arg. Speciellt inte på mig.

Jag läste igenom det två gånger till.

Du och felle, hur äre mellan er?
Felix är ju Felix alltså dum i huvudet sååå

Vad har han gjort??
Hur lång tid har du?

Loooool
Skojigt

Är ni på g?
? Vad menar du?? om vi ska bli tillsammans? Nej de ska vi verkligen inte

Seriöst har ni bråkat?
Svårt att inte bråka med hnm, han e ju tappad

Tycker ni om varandra eller vad e de som händer mellan er
De händer ingenting sluta fråga

Jag vet att du och Felix har bråkat om nånting, vad?
Men vad tror du?? Om ngn är ett as så bråkar man

Har han typ legat med ngn annan eller ?
Men som om jag skulle bry mig om han stoppade kuken i någon annan herregud

Jag suckade. Var jag tvungen att bete mig som ett svin mot henne efter hon varit ärlig och uppriktig mot mig? Efter hon hämtat upp mig när jag var svinfull och längtade efter henne?

Jag läste igenom våran korta sms-konversation också. Hon hade bara gett mig korta svar.
Jag pallar inte längre, jag får stress. Jag kan inte sitta här och göra ingenting, tänkte jag.

Så jag drog på mig ytterkläder, och drog mot Michelles hus. Jag vetefan vad jag skulle säga till henne, allt jag tänkte i mitt huvud lät bara fånigt. Vi får se vad jag säger när jag kommer dit helt enkelt. Jag hoppas bara på det bästa.

Jag knackade på dörren, inifrån lät det riktigt härligt faktiskt. Som en riktig familj befann sig där inne. Barnskratt och skrik hördes dovt genom väggarna, djupa mansskratt och så fort dörren öppnades kändes en doft av mat, kaffe och något jag inte kunde sätta fingret på.

Just det, ja. Släktmiddagen, det var idag. Jag kanske skulle valt ett bättre tillfälle att komma, men nu är jag ju ändå här.

"Felix!" utbrast Peter glatt. Ett par barn sprang bakom honom. "Trevligt att du är här, har Michelle bjudit in dig?"

"Nja." Jag kliade mig i nacken. "Jag tänkte bara snacka med henne lite, men jag kan komma någon annan dag." sa jag och kollade menade på gästerna som stod längre in i hallen.

"Nej, kom in bara! Hon vill säkert ha dig här! Du vill inte ha mat eller något, det finns kvar..."

"Nejdå. Det är lugnt." sa jag och klev in i hallen. Jag tog av mig ytterkläderna och kände mig plötsligt nervös. Det var tydligen viktigt för mig att det skulle gå bra den här gången. Nu skulle jag inte förstöra allt, som alltid.

"Du kan ju smyga upp i hennes rum om du vill, så kommer hon snart!" sa Michelles pappa. En kvinna dök upp bredvid honom och började prata, så jag bara nickade och gick. Jag ville inte gå in i vardagsrummet där rösterna var som högst, jag skulle känna mig som en tavla på utställning bland hennes släkt. 

Jag hoppas verkligen vi kan gå vidare ikväll, för jag har märkt att jag inte klarar av hennes tystnad. Det funkar bara inte.