ask.fm | f.s

56 - Felix

As
Aa

"Ingen fara, ha så kul nu!" sa Sofi ifrån köket.

"Michelle, hör av dig om du blir sen!" ropade hennes pappa och Michelle drog fingrarna genom sitt långa hår.

"Ja!" sa hon och lutade sig mot väggen.

Jag såg ner på våra fortfarande sammanflätade händer och sedan upp på Michelle. Hon insåg snart vad det var och drog bort sin hand. Hennes kinder blossade upp en aning och jag flinade åt hur gulligt det såg ut.

Va? Skärp dig Felix. Gulligt? Verkligen?

"Jag måste ut." mumlade Michelle. "Ut härifrån."

"Va?" frågade jag.

"Jag hatar middagar. Speciellt såna där middagar." sa hon.

"Jag tyckte det var mysigt." retades jag och hon himlade med ögonen. Hon såg sig omkring och tittade sedan på mig. Hon nästan skannade mitt ansikte, och det kändes som hon verkligen såg mig.

"Vänta här." sa hon och joggade uppför trappan.

Någon minut senare kom hon ner, med något halvt gömt under hennes tröja. Hon bad mig klä på mig och vi båda klädde på oss ytterkläder.

"Vi drar nu!" sa Michelle och hennes pappa och Sofi sa hejdå.

När vi kom ut drog hon fram flaskan ur tröjan och började skruva upp korken. Hon pustade lättat ut också, och jag undrade vad det var som var så påfrestande med den där middagen för henne.

"Så illa var det väl inte?" frågade jag och såg henne ta en klunk av vinet.

"Jo. Att du var där gjorde det hela hundra gånger värre, dessutom." sa hon, fast med glimten i ögat.

Vi började gå nerför gatan. Jag ifrågasatte inte vart vi skulle.

"Sorry. Och för det där med handen på låret." sa jag. Jag ville mest bara reta henne när jag gjorde så, men samtidigt kunde jag inte hålla händerna borta. Jag är fan sjuk.

"Du är en jävla idiot, vet du det?" frågade hon och såg på mig. Hon skrattade och tog en till klunk. Hon gav mig flaskan.

"Jag kanske inte borde ha krashat första middagen med din pappas nya." sa jag och rynkade näsan åt vin-smaken. Jag var van vid starkt skit, inte sådant här sofistikerat skit. Det var inte direkt så att man bad någon köpa ut vin åt en.

"Äh. Det kanske hade varit värre om du inte var där." Michelle ryckte på axlarna och grävde fram ett cigarettpaket. Jag kände direkt suget. Fan, alltså, jag är fucked.

"Jaså?" Jag höjde på ögonbrynen. "Så du borde egentligen tacka mig?"

"Smickra inte dig själv." sa hon. "Jag sa 'kanske'."

Jag skrattade.

"Märkte du inte att Sofi inte slutade le en endaste gång under hela middagen? Det skrämmer mig!" utbrast Michelle och tände sin cigg.

Jag skrattade igen. "Jo, faktiskt. Men du ska vara glad att hon inte är bitter och sur hela tiden."

Michelle ryckte på axlarna. "Kanske. Det hade nästan varit bättre, då hade jag kunnat relatera till henne." flinade hon.

Tro mig, det hade inte varit bättre, ville jag säga, men höll tyst.
Under hela middagen kunde jag inte sluta tänka på att det hade gått flera månader sedan jag och min familj haft en sån där fin middag där alla satt ner samtidigt och pratade och skrattade tillsammans. Michelle borde vara glad att hon har det, även fast Sofi inte var hennes riktiga mamma.

"Hon är ju snygg, i alla fall." sa jag. "Riktigt snygg."

Jag ville provocera henne. Det hade gått för lång tid nu utan att höra henne förolämpa mig, och det det kändes konstigt att prata och skratta med henne, som vilken annan kompis som helst. För det var något hon verkligen inte var. Vilken annan kompis som helst.

"Sofi?" frågade Michelle. Jag nickade. Hon gav mig en trött blick. "Ja, hon är ju det."

"Din pappa har tur som får knulla henne."

"Håll käften! Jävla äckel." sa Michelle och jag flinade. Det var såhär jag var van att kommunicera med henne; genom förolämpningar och spydiga ord.

Hur annars skulle jag prata med henne? Vi var ju inte kompisar, det visste vi båda. Vi var bara... människor som... umgås ibland... och knullar ibland... Fastän vi hatar varandra. Eller ja, hon hatar mig; jag har aldrig haft något emot henne. Jag gillar bara att provocera henne.