ask.fm | f.s

42 - Felix

Skeda?
Aldrig i livet

Jag drog fingrarna genom mitt hår och flinade nöjt. Dörren bakom mig var stängd, och bakom den stod Michelle som precis blivit kysst av mig.

Jag hoppas kyssen gav henne en chock, en större chock än jag fick när hon bad mig gå, precis efter sexet.

Och längst inne hoppades jag att kyssen skulle få hennes mage att pirra sådär klyschigt och äckligt, för det var trots allt så kyssen fick mig att känna. Fast det skulle jag såklart aldrig erkänna.

Trots mitt aningen sårade ego, så var Michelles utslängning ganska roande. Aldrig förut hade en tjej slängt ut mig efter sex. Det var alltid jag som gick självmant eller så smög jag ut. Eller så gick vi båda ut ur rummet som vi lånat av någon kompis eller bekant under en fest. Eller så däckade jag innan jag hunnit dra.

Hursomhelst, jag visste inte hur jag skulle känna. Hur jag skulle tolka det. Jag hade inte tänkt på hur det skulle bli efter sexet, jag hade endast tänkt på hur jag skulle knulla skiten ur henne. Jag ville knappast mysa, mysa var något jag inte gjorde. Men att bli utslängd? Hade inte ens tänkt tanken.

Herre-jävla-Gud, Felix sluta tänka på det! Släpp det.

Jag drog på mig hjälmen, och satte igång moppen och åkte hemåt. Jag ville egentligen inte dit igen, men nu var de flesta av mina aggressioner borta tack vare Michelle, och jag behövde trots allt sova lite inatt, det var ju skola imorgon.

Så jag åkte hem, med bara Michelles kropp i mina tankar åter igen.

Nästa morgon var inte mamma hemma. Pappa var på dåligt humör, och mina småsyskon verkade skrika ovanligt mycket.

Och när jag kom fram till skolan möttes jag av att Michelle och den där jävla Omar stod och kramades och pussades i korridoren, precis vid mitt skåp. Det var en vänskaplig puss, men det störde mig ändå. Och påminde mig om kyssen igår. Den där kyssen jag gav henne, bara för att reta henne och göra en poäng. Den där jävla kyssen.

Jag öppnade mitt skåp utan att ge de två turturduvorna en blick. Jag kunde höra dem, de skrattade och pratade.

Usch.

Timmarna passerade, och jag funderade på vilken iq-befriad jävel bestämde sig för att sätta min och Michelles klass skåp nästan bredvid varandras. Helt plötsligt verkade det som om jag inte kunde gå i den jävla korridoren utan att se henne.
Sedan kyssen kändes det inte längre roligt att kolla på henne och charma henne i korridoren, jag ville mest bara inte möta hennes blick. Varför det var så visste jag inte.

Så efter lunchen väntade jag och Oscar på några andra killar som vi tydligen skulle följa med ut och röka. Men innan de hann komma såg jag henne igen, hon gick längre bort med sina kompisar. Hon höll handen med den där jävla Omar. Jag mötte hennes blick i en halv sekund innan jag vek bort.

Som av ren reflex, typ.

När jag vände upp blicken igen stod hon där, bara en halvmeter bort. Hennes kompisar fortsatte gå längre bort utan att ens ta notis om att hon stannade vid mig.

"Ignorerar du mig?" frågade Michelle kisandes mot mig. Oscar gav henne en förvånad blick. Jag var lika förvånad inombords, hon hade aldrig gått fram till mig först, förut. Men jag tror jag dolde mitt förvånade uttryck ganska väl, precis som jag döljer alla mina känslor ganska väl.

"Va?" frågade jag.

"Ignorerar du mig?" upprepade hon.

"Varför tror du det?" frågade jag med fejkat självförtroende och leende. Michelle bara höjde ögonbrynen åt mig och log. "Jag kanske har lärt mig att spela ditt spel." sa jag.

Hon får gärna tro att jag ignorerade henne med flit. Så länge hon inte tror att jag viker undan från hennes blick på grund av svaghet.

Michelle hade tvivel klistrat på sitt ansikte. "Jaså?" Jag nickade. "Vi båda vet vem av oss som är bäst på det."

"Tveksamt." sa jag och log överdrivet åt henne. Hon log tillbaka och gav mig en blink med ena ögat, precis som jag brukar ge henne.