ask.fm | f.s

114 - Felix

Manshora är du
Inte mitt fel att tjejerna flockas ;-)

Fyfaaan vad pinsam du är
Driver

Man märkte att Michelle var nervös över att skicka det där sms:et, men jag själv var bara glad. Nu skulle sanningen fram, och Oscar skulle behöva förklara sig, inte bara för Tova utan för mig också. 

"Du måste inte ha Oscar på din sida vet du." sa jag plötsligt. Michelle lyfte blicken från hennes mobilskärm. "Du har ju mig."

Hon särade på läpparna och drog in ett litet andetag, och fan vad jag ville kyssa henne. Kyssa henne på det där sättet som tidigare. En kyss som verkade göra skillnad.

"Har jag dig?" frågade hon tyst, och hennes ögon låste sig i mina.

"Ja." sa jag, rösten skrovlig och nervös.

Michelle log smått. Hon slickade sig om läpparna och nickade sedan.

Hennes mobil vibrerade, och när hon tog upp den trodde hon förmodligen att Tova hade svarat. Jag skulle själv gärna vilja veta vad Tova svarade, men hädanefter var det Michelles jobb att berätta allt för henne. Jag fanns dock här som moraliskt stöd, och det hoppades jag Michelle visste.

"Det var bara pappa." sa hon, och skrev in ett sms till honom. Jag lutade mig emot väggen. Michelle satt i skräddarställning.

"Hur är det med Peter?" frågade jag med ett litet flin. Minnet av mig som lämnade huset tillsammans med hans dotter för ett par veckor sedan glädje mig. Han kanske inte tyckte det var lika roligt när han insåg att jag smugit in i hans hus mitt i natten för att vara med Michelle, dock. Men det gjorde mig inget, jag har aldrig haft problem med att charma föräldrar.

Michelle höjde på ögonbrynen och kämpade nog emot för att inte himla med ögonen. "Bra." sa hon. Hon bet sig i läppen. "Vi pratade faktiskt ut i förrgår. Och jag tror det behövdes." sa hon. Hon verkade själv förvånad över att hon öppnade upp sig för mig, ännu en gång.

"Pratade om vadå?" frågade jag medan blicken granskade henne.

"Om... om varför jag har varit en sån jävla bitch på senaste tiden." sa hon och ryckte lite på axlarna. "Mot Sofi. Typ."

"Det har du väl inte varit?"

"Jo." sa hon. "Helt ärligt, jo." Hon skrattade lätt. "Men det är okej nu. Det är bara något jag måste vänja mig vid."

"Tycker du att det har varit jobbigt?"

"Ja, det är klart." sa hon och inspekterade sina långa naglar. Alla naglar förutom ena långfingret var skitlånga, men jag gillade det. "Jag gick ifrån att alltid vara ensam med farmor till att ha folk i huset hela tiden. Sofi jobbar ju inte. Än."

"Tror du att hon är en gold-digger?" Frågan slank ur mig innan jag hann tänka igenom den. Michelles reaktion var inte direkt den jag tänkt mig, eftersom hon skrattade rakt ut.

"Va?" skrattade hon. Hennes skratt var det vackraste jag hade hört. "Jag tror inte det, han är ju inte direkt stenrik. Och hon har ju typ precis slutat plugga så hon har inte haft chansen att söka jobb. Och speciellt inte här." sa Michelle.

Jag lyfte på ögonbrynen och petade henne på låret. "Hörde jag nyss dig försvara Sofi?" frågade jag retande, och Michelle slog bort min hand.

"Nej!" utbrast hon. "Jag säger bara som det är." mumlade hon och slog bort min hand ännu en gång. "Aj, sluta!"

"Nähädu! Du förvarade henne!" skrattade jag och Michelle tog tag i min hand för att stoppa mig att fortsätta peta på henne. Som ett par magneter rörde våra händer sig tillsammans och plötsligt var våra händer sammanflätade.

Vi båda stannade upp i våra rörelser och bara kollade på våra händer. Det var så konstigt, för senaste gången jag hållit hennes hans såhär var när hon sov och jag inte ville att hon skulle veta eller känna. Men nu var det det enda jag ville.