ask.fm | f.s

115 - Michelle

Känslor för någon?
Men hur många jävla gånger ska du ställa samma fråga tills du inser att jag inte vill eller kommer svara på din fucking fittfråga

"Ska du ha mat, Felix?" frågade pappa och stack in huvudet genom min dörr. Han och Sofi stod nere i köket och lagade mat tillsammans, en vana de verkade ha.

Felix kollade på mig, också av vana. Jag däremot lät honom bestämma själv den här gången, jag hade inte jättebråttom att köra ut Felix ur mitt hus just idag.

För idag hade vi kommit överens. Vi hade skrattat och till och med haft kul. Konstigt, men samtidigt väldigt naturligt.

"Gärna." sa Felix efter en obesvarad blick från mig.

"Bra!" sa pappa, tydligen inte alls störd över att jag och Felix låg tätt inpå varandra. Jag med benen över hans, och han med en kudde på min axel.

"Du äter lasagne, va?" skrek Sofi från nedervåningen.

"Äter du lasagne?" upprepade pappa.

"Ja." skrattade Felix. Jag bad pappa gå och stänga dörren, vilket han gjorde. Tacka gudarna för det. Felix trodde säkert min familj var helt skev. Han visste ju allt om min pappa som reste bort och lämnade mig. Han visste om farmor och om den alltför unga Sofi.

Han hade säkert en helt perfekt familj, en rik sådan. Jag hade ju sett hans hus - stort och ståtligt, med fler rum än vad jag kunde räkna typ. Samt en fin lägenhet i stan, högt till tak med fin inredning. Hans föräldrar var säkert fina och var alltid klara för hembesök, inte som min pappa som alltid gick runt i stora kalsonger eller en morgonrock. De hade säkert välbetalda jobb och hans småsyskon gick säkert runt med märkeskläder de också.

"Jag har aldrig träffat dina föräldrar." konstaterade jag plötsligt. Felix kollade direkt på mig.

"Va?"

"Jag bara... Jag tänkte bara att jag varit hemma hos dig många gånger men aldrig träffat dina föräldrar. Men du... Du träffar min pappa varenda jävla gång du är här, typ." sa jag.

"Du ska vara glad att du inte träffat mina föräldrar." sa Felix och kollade bort.

"Lägg av." skrattade jag, och slog hans arm lätt. Felix svarade mig inte, och jag tänkte precis fråga honom vad han menade med det han sa när jag hörde pappa ropa på oss ifrån nedervåningen.

"Vi kommer!" ropade jag till svar och ställde mig upp.

Så jag och Felix gick ner, hjälpte till att duka bordet och satte oss sedan för att äta. Pappa och Sofi var lika jobbiga som alltid, och frågade ut Felix om hela hans existens. Felix var glad och charmig tillbaka, som alltid. Inte ens en hint av hans oförskämdhet eller fräckhet kom fram under hela middagen.

"Jag måste bara säga..." sa pappa när all mat var uppäten och Sofi precis hade visat Felix ett Facebook-klipp som de båda skrattat åt. "Att jag är glad att ni två hittat varandra. Michelle har aldrig tidigare haft en kille här hemma som med dig, Felix..."

"Peter..." avbröt Sofi, med vetskapen att jag och Felix inte var tillsammans eller dejtade eller någon sånt.

"Vadå, jag säger ju bara som det är! Och det är så kul att din pappa och jag gick i skolan tillsammans." sa pappa till Felix. "Du måste hälsa honom från mig."

"Pappa." sa jag med en varnande röst. "Vi är bara kompisar." sa jag och log som ett tecken att släppa ämnet.

"Man kan ha vänner av det motsatta könet, Peter." sa Sofi och la en hand på hans axel.

"Ja, ja..." sa pappa på ett ganska sarkastiskt vis. "Kan man det, tycker du det Felix?" frågade pappa Felix, som satt och lyssnade på min familjs diskussion. Jag tycker synd om pojken. Pappa höjde och sänkte ögonbrynen på ett pinsamt satt. Felix skrattade, på ett roat men samtidigt nervöst sätt. Om det var på grund av min pappa eller på grund av mig vet jag inte.

"Ja, det kan man!" svarade jag i Felix ställe. "Tack för maten, vi går nu." sa jag, tog Felix hand och drog iväg honom ur köket.

"Tack för maten, det var jättegott!" ropade Felix från hallen.

Man hörde Sofi skälla på pappa från köket, och innan vi hann upp för trappan sa pappa "Man håller inte sina vänner i handen på det där sättet."