ask.fm | f.s

48 - Michelle

Är du en känslig person? Du verkar fett känslokall
Inte direkt, är en sån som samlar på mig alla känslor och bryter ihop då och då typ. Beror väl på vad det handlar om också.

Timmarna gick i totalt kaos. Jag och farmor satt i vardagsrummet och såg pappa och Sofi springa upp och ner för trapporna med resväska efter resväska.

Jag och farmor satt och pratade medan, hon frågade hur jag tog det hela egentligen. Hon hade tydligen fått en överraskning hon också, tidigare idag. Hon hade kommit tillbaks hit, börjat städa lite och plötsligt hört en bil utanför huset.

Och där var de. Pappa och kvinnan. Farmor hade heller ingen aning, men blev ändå otroligt glad. Fast hon tyckte det var lite osmakligt att ta med den där kvinnan hit, låta henne praktiskt taget flytta in, utan att varken hon eller jag hade träffat henne tidigare. Det var ju trots allt hon som hållit pappa borta från oss, och Sverige, i en månads tid.

Men men, pappa verkade ju lycklig i alla fall, så hon hade inte sagt något. Och det tänkte inte jag heller göra. Jag antar att vi båda var i chocktillstånd fortfarande också.

Allt gick så fort. Från ett tomt hus till det här. Jag smsade Omar och sa att det inte var ett bra tillfälle att träffas ikväll, och han undrade varför. Jag sa att vi skulle träffas imorgon så jag kunde berätta allt. För det här kunde jag inte ta via sms. Det här var för sjukt.

Vid åtta-tiden hade de äntligen bosatt sig lite  i huset, lagt in kläder och grejer i det stora sovrummet och hade fräschat till sig efter resan hem.

Vi beställde pizza och satte oss allihopa i köket. Farmor tänkte sova här inatt också, eftersom hon redan planterat det och ville gärna prata lite med sin son och kvinnan han tagit med sig hem.

"Så du bor alltså i Tyskland, Sofi?" frågade farmor. Sofi skar upp en bit av hennes pizza och nickade glatt. Än så länge hade jag inte sett något annat än ett leende på hennes läppar, och det skrämde mig. Var hon alltid sådär glad?

"Precis. Jag har hyrt en lägenhet där i ungefär två år, jag studerade där i ett år också för ett tag sedan. Men jag föddes här i Sverige, och har bodde här hela min barndom."

"Vart föddes du?"

"Nere i Västergötland. Men all min familj har flyttat norrut på senare år, ganska nära härikring faktiskt. Peter berättade att hans familj tidigare bodde söderut. Vart då exakt?"

"Jag växte upp i Småland med min familj, faktiskt. När jag och Bertil fick Peter och hans bror flyttade vi längre upp i landet av olika anledningar." sa farmor. Jag lyssnade slött på konversationen medan jag åt min kebabpizza.

De fortsatte prata ett tag. "Du då, Michelle?" frågade Sofi. "Din pappa har sagt att du är väldigt duktig i skolan!"

"Kanske." halvlog jag mot henne.

"Michelle har högsta betyg i många ämnen!" stoltserade farmor, som visste mer om mina betyg än pappa vid det här laget.

"Oj! Jag har hört att det är väldigt svårt att få högsta betyg nu för tiden! Grattis!"

"Tack." sa jag. "Det är inte så svårt egentligen."

"Men sluta nu! Du ska vara stolt över dina betyg gumman." sa pappa. De vuxna började prata om hur det var i skolan på deras tid, och jag flikade in med någon kommentar då och då.

"Men Michelle. Har du någon pojkvän, då?" frågade Sofi och gav mig ett busigt leende. Hon torkade munnen med en servett. "Eller det kanske är privat?"

Jag gav ifrån mig ett skratt. "Nejdå. Jag har ingen pojkvän, faktiskt."

"Inte?"

Jag skakade på huvudet. "På tal om relationer..." började pappa och sträckte på sig på stolen han satt på. "Jag vet att allt det här kommer som en chock för er... Allt med det här nya, Sofi och flytten in. Men jag hoppas att vi alla kommer komma överens. För jag och Sofi älskar faktiskt varandra, väldigt väldigt mycket."

Sofi la sin hand på pappas och kollade på honom.

"Och allt det här har hänt väldigt fort, både för oss och för er, kan jag tänka mig. Men... Jag jag aldrig tidigare känt såhär för någon kvinna."

"Och jag har aldrig älskat någon som jag älskar Peter." inflikade Sofi.

"Och därför..." sa pappa och visade upp sin vänstra hand. "Har vi gift oss!"

Sofi visade upp sin vänstra hand också, där en silvrig vigselring satt.

Jag satt med en vidöppen mun och stirrade på Sofis ringfinger. Farmor flämtade och la en hand över sin mun.

Sofi log stort och lät farmor inspektera ringen. "Men Gud i himmelen!" utbrast farmor och tog hennes hand.

"Jag vet att det här har hänt väldigt fort." sa pappa men log så stort att det förmodligen gjorde ont i mungiporna på honom. "Men vi kunde inte vänta!"

Jag fattar inte att det här händer... Pappa är borta i över en månad och kommer hem med en främling som han är gift med?

"Herre..." mumlade farmor och kollade på pappas hand också. "Men jösses! Har du blivit tokig, Peter?" frågade hon.

"Mamma, jag älskar henne. Vi åkte till Las Vegas för tre veckor sen! Och gifte oss! Kan du tänka dig det?"

Farmor satt mållös en sekund. "Jag... Grattis!" utbrast hos sedan, för att ställa sig upp för att krama om paret.

Jag själv satt där på stolen. Varför reagerar inte farmor som vilken annan normal människa hade gjort? Det här är ju helt galet. De känner knappt varandra! Hon är inte ens trettio! Farmor har aldrig träffat henne förut!

"Ursäkta, men hur länge har ni känt varandra?" frågade jag mitt i ståhejet. Ingen verkade märka min frånvarande glädje.

Pappa vände sig emot mig och hans leende dog ut. "Michelle..."

"Hur länge har ni känt varandra?" frågade jag med en argare ton än väntat.

"Det spelar väl ingen roll? Vi älskar varandra väldigt mycket och vi vill spendera livet med varandra." sa pappa. "Det här kommer bli jättebra."

Jag ställde mig upp, kände tårarna bakom ögonlocken. All ilska kom bara på en gång.

Vem gör såhär mot sin dotter egentligen? Är borta i flera veckor i rad och hör knappt av sig, och när han väl kommer hem så tar han med sig en främmande jävla kvinna som jag aldrig pratat med i hela mitt liv och är gift med henne?! Säger att hon ska bo här?!

Att han kan göra såhär mot sin egen mamma också! Att han bara tar för givet varenda jävla gång att min godhjärtade älskade farmor ska komma hit och ta hand om mig?! Bara gör att han är inkapabel att göra det själv? Farmor måste vara utmattad på grund av ansvaret hon tvunget måste ta. På grund av honom.
Men inte fan bryr han sig.

Jag var så nära på att få något slags sammanbrott där och då, jag var så nära på att skrika på honom, berätta exakt allt jag känner, men jag valde att inte göra det.

Istället valde jag att gå därifrån, ta på mig ytterkläder och lämna huset.

Och jag vet exakt vart jag ska gå för att få bort mina elaka tankar och ilskan.